Fredagen den 16 september blev en dag av sorg och avsked. På förmiddagen ringde en av sköterskorna på den avdelning på Kolarebackens boende på sjukhuset i Mariestad där min pappa bodde och berättade att pappa hade blivit sämre och att min mamma redan var på väg dit.
Själv kunde jag inte åka förrän flera timmar senare. Det fanns helt enkelt ingen som kunde ta över mitt jobb och när jag passerade Örebro en kvart efter fyra på eftermiddagen ringde mobilen igen och jag fick beskedet att pappa hade somnat in klockan 16.08 med mamma vid hans sida. Han hade fått morfin i flera omgångar och säkert kände han ingen smärta och fruktan när han till slut gled över gränsen och drog sitt sista andetag.
Tankarna som rusade genom mitt huvud medan jag själv susade fram längs motorvägen i 120 var många och komplicerade. De sista åren hade pappa blivit allt sämre, minnet hade urholkats och han fick allt svårare att delta i den värld som pågick runt om honom. Det var oerhört sorgligt att se denne kraftfulle och snälle man förvandlas till ett kolli som de sista veckorna fick köras fram i rullstol då inte ens rollatorn kunde bära hans tunga steg längre.
Sista gången vi träffade honom, hela familjen, var förra lördagen då vi firade hans 86-årsdag på sjukhuset. Men då var han långt borta i sina tankar och talade nästan inte med oss. ”Vill in på rummet”, var något av det enda han sa.
Men mina tankar fylldes kanske än mera av den pappa som jag växte upp med, som pratade med alla och aldrig tvekade att hjälpa den som behövde ett handtag. När jag var tonåring och några år yngre för den delen skämdes jag ofta ögonen ur mig för honom eftersom han alltid skulle prata med folk. Fem minuter efter det att vi hade parkerat husvagnen på campingplatsen hade han börjat prata med närmaste granne. Han var ett socialt geni som, även om jag inte fattade det då.
Med tiden lärde han mig än viktigare saker. Att ställa upp och hjälpa till, göra sitt jobb och inte sätta sig själv i fokus. Han besökte gamla och hjälpte dem när de så behövde. Han sa aldrig nej när någon behövde ett handtag. Och han brydde sig alltid om sin lilla familj. Nu var han plötsligt borta.
Sedan satt vi där, jag och mamma, och höll honom i handen. Klockan var efter 17 men man kunde fortfarande känna värmen från hans kropp. Det var inte hemskt utan bara fint att sitta där och prata om honom, denne fantastiske man som vi både älskat så mycket. Ett ljus brann från nattygsbordet i det lilla rummet och vi bara satt där och tänkte, grät och pratade innan vi åkte hem vid sjutiden.
I dag har vi ordnat allt det praktiska. Det som måste ordnas innan livet kan gå vidare för oss som är kvar. Begravningsbyrå, val av kista, val av psalmer och solosång, mat och urna, säga upp hyreskontraktet på Kolarebacken, beställa blommor och se ut en gravplats.
Gravplatsen blev vacker i en backe bland träd och natur på Skogskyrkogården i Mariestad. Några meter från en kamrat till mig som tog sitt liv för några år sedan och inte långt från en av mina bästa vänners pappa. Både mamma och jag kände oss nöjda. Här kommer pappa att få en värdig sista viloplats.
Nu ska jag gå och lägga mig. I morgon är det jobb igen och allt ska bli som vanligt. Åtminstone en tid, fram till begravningen.
Tack, pappa, för att du gav oss glädje och omtanke och att du alltid fanns där för våra små pojkar. Vi saknar dig alla. Och jag kommer aldrig att glömma hur du drog mig i pulkan där på Sandvikens is.