Så har jag då travat omkring i några åkercirklar igen. Med bondens tillstånd, naturligtvis. Det var några år sedan sist. I början av 90-talet, åtminstone sommartid, uppslukades mycket av både min och andra UFO-Sverigemedlemmars tid av cirkelmysteriet. Telefonen gick varm och vi flängde land och rike runt för att mäta, fotografera och söka efter en förklaring.

Några somrar hann vi dessutom resa till England, detta cirklarnas Mecka. Tillsammans med Håkan Ekstrand och min fru Anneli for vi runt på de små och kurviga landsortsvägarna i jakt på cirklar. Vi flög med Busty Taylor, cirkelfotograf nummer 1, intervjuade Doug Bower hemma i ateljén i Southampton, cirkelmakare nummer 1 och mötte vetenskapsmän som Terence Meaden, kritiska ufologer som Paul Fuller och Jenny Randles och fick slagruteuppvisning av Richard Andrews.

Vi mötte massor av folk, såg mängder av cirklar och återvände hem för att några år senare se hur också fenomenet i sig följde efter oss till Sverige.

Nu har det varit lugnt några år så det var med stort intresse som jag styrde kosan mot Tystberga, norr om Nyköping, tidigare i dag. Här skulle det finnas tre formationer varav en hade skördats av en allt annat än glad bonde. Men två skulle vara kvar. Den ena mitt emot Sättersta kyrka. Svårfotograferad eftersom det inte finns någon bra kulle i närheten och kyrkans klocktorn visade sig ha några bastanta träd som enda utsikt.

Cirkeln var enkel och gjord som ett ”Happy Face” med leende mun och tre ögon (för säkerhets skull). De som hade gjort den hade använt sig av ett traktorspår som kunde föra dem ut i fältet utan att lämna några spår. Efter ett samtal med bonden tog jag mig också ut för att titta och plåta.

Men det var den stora formationen lite längre söder ut på samma väg på en åker tillhörande Svärdbro gård och Lars Palm som lockade mest. Med hjälp av en lånad stege (tack Pia!) tog jag mig upp i ett träd och fick några hyfsade bilder. Men inuti var de tre sammankopplade cirklarna, med sina olika mönster, en besvikelse. Illa upptrampat med gator olika breda och med ett kvarglömt hemsnickrat måttsnöre som tydliga bevis på tillverkarnas framfart.

När jag åkte därifrån och var på väg mot den bro som korsar Europavägen fick jag se något i ögonvrån som gjorde mig intresserad. Ett halvcirkelformat mönster skymtade på ett fält till vänster om bilen. Efter att ha vänt och kört fram till en bom vandrade jag upp mot åkern. Eftersom jag inte hade tillstånd gick jag längs kanten – och se! Där fanns ännu ett stort piktogram. En vacker komposition med de tre cirklarna sammankopplade i ett svängt mönster.

Utan tvekan är det samma tillverakre bakom dem alla. Bredden på de olika delarna och en del annat talar för det. Liksom placeringen längs en och samma vägsträcka med bara några kilometers mellanrum. Vad ska man säga? Jo, givetvis. Trampa inte upp de stackars böndernas åkrar. Det rör sig faktiskt om ren och skär skadegörelse även om några mönster blir vackra att se på.