Torsdagskvällens meteorskur, perseiderna, blev en häftig upplevelse. Jag och mina två pojkar Niklas och Markus åkte ut till Gjörvelns slott där vi klättrade upp på skidbackens högsta topp med utsikt åt alla håll. Där stod vi sedan mellan 22.30 och midnatt med kameran i högsta hugg.

Molnen var lite besvärliga i början men sjönk allt längre ned mot horisonten ju mörkare det blev och snart såg vi de första snabba meteorerna komma svischande från området mellan Perseus och Cassiopeia. Sjutton stycken blev det till slut och några av dem var verkliga rökare, ljusstarka och med ordentliga svansar efter sig.

Den allra värsta kom klockan 23.23 och gav ifrån sig ett ljus som placerade den bland de tio starkaste jag har sett. Meteoren dög ned genom Andromeda mot Triangeln för att slockna. Kvar låg en svans av rök i nästan en minut och vi tre stod där gapande.

Det är något visst med att stå på meteorspaning. Jag har gjort det sedan jag var liten grabb då jag ställde mig i timmar på mammas och pappas bakgård i Mariestad för att spana ut mot rymden. Alltid med en kikare eller teleskop till hands. Men det var trots allt det man såg för blotta ögat som var häftigast.

I början av 70-talet låg vi, mina kamrater och jag, på taket till ett garage i Rådmannen i Mariestad och spanade efter satelliter. Glömmer aldrig när vi såg den första roterande satelliten som från att ha lyst mot oss plötsligt försvann då den vände en del mot solen som inte var reflekterande. Vi fattade inget! Hur kunde en satellit bara försvinna – och sedan dyka upp igen?

Rymden har en kraft och en fascinationsfaktor som jag fortfarande känner starkt och som jag är glad att mina barn också kan känna. Att stå under en stjärnklar himmel och se en lysande strimma passera likt en laserstråle mellan stjärnorna är fortfarande lika häftigt som det var för trettio år sedan.

Så passa på att gå ut och titta i kväll. För då kommer perseiderna tillbaka. Ett skådespel som är alldeles gratis och som aldrig är sig likt från det ena året till det andra.