För några timmar sedan fick jag vet att ufologins ärkeskeptiker Philip Klass har avlidit. Klass dog i Merritt Island, Florida den 9 augusti. Klass var hatad av många ufologer, framför allt amerikanska, för sin tuffa attityd och oräddhet. Han lade aldrig fingrarna emellan utan gillade stridens hetta och gav gärna snytingar åt dem han ogillade. Andra såg på honom med respekt och själv uppskattade jag hans aktiva motstånd som tvingade ufologer över hela världen att vässa sina argument innan de öppnade munnen. I sin egen tidskrift SUN (Skeptics UFO Newsletter) härskade han utan inskränkning och många var de ufologer som fick sina fiskar varma i spalterna.

För några år sedan tillbringade jag en hel dag hemma hos Philip och hans fru Nadya i deras hus i Washington DC. Klass var redan då märkt av sjukdom och hade låtit installera en trapphiss som kunde bära honom mellan våningarna som enligt engelsk standard var branta och ganska smala. Vi pratade om allt från kända ombordtagningsfall till hans egen bakgrund och brinnande intresse. Jag bandade en flera timmar lång intervju som tyvärr aldrig har blivit utskriven men som jag nu ska använda till en nekrolog i nästa UFO-Aktuellt.

Klass var, liksom de flesta skeptiker, helt förblindad av ET-spåret och kunde inte förstå att det fanns ufologer som faktiskt inte var övertygade om att ufo måste vara liktydigt med utomjordiska rymdskepp. Dessutom önskade han själv inget högre än att få se ett flygande tefat landa på sin egen bakgård, då skulle han bli övertygad, sa han till mig.

Klass var också en stor anhängare av lögndetektorer trots att vetenskapen visat hur bräckliga dessa instrument är för att ta fram ”sanningen” ur en observatör. Över huvud taget hade han många käpphästar som gjorde det svårt för honom att kunna se den komplexa väv som ufomysteriet utgör.

Jag glömmer aldrig hur vi åt frukost tillsammans i familjens vardagsrum. Klass själv hade ruskigt dåliga tänder och jag förstod snabbt varför när en jättelik, oerhört söt och söndersockrad kaka ställdes fram till mig och honom själv. Detta var familjens frukost. Medan Klass rutinerat stoppade i sig denna sockerbomb kämpade jag med kväljningarna innan jag slutligen gav upp efter halva.

Men trots att jag var en ufolog och därmed en presumptiv motståndare tog han emot mig med öppna armar och gav frikostigt av sin tid. Det ska bli roligt att lyssna igenom de tre kassettbanden och försöka sammanfatta detta fascinerande liv i en artikel. Jag kommer i alla fall att sakna Philip Klass.