Det var ett tag sedan jag och Anneli storhandlade tillsammans men i dag var det dags. Ett besök i ett ganska öde Coop i Vinsta fyllde våra förråd med bland annat tacos som vi tänkte äta med Niklas i morgon. För då är han tillbaka från Japan.

Jag hann också med en tur till återvinningen med all isolering som vi fick ta bort efter läckaget på vinden innan jag och Anneli tog bilen till Vindö med ett stopp hos Björn och Maggie på vägen som vi hade lovat Annelis hängmatta som aldrig riktigt kommit till användning.

På vägen ut till Vindö ringde en ufoobservatör från Blekinge som i lördags, den 7/8, hade sett ett föremål över havet i söder som hade betett sig underligt. Att han ringde mig berodde på att en programledare vid Radio Blekinge hade ringt mig tidigare i dag för att be mig om min åsikt om händelsen. Men jag ville inte gärna ge någon bedömning innan jag talat med vittnet själv och det fick jag tillfälle till lite senare alltså.

Mannen hade sett något som först liknade en satellit men som sedan plötsligt börjat lysa oerhört starkt och ändra kurs för att under en timmas tid, mellan 21.30 och 22.30, röra sig över ett nästan 90 grader stort område på himlen, ibland mycket starkt lysande, ibland rött som bromsljusen på en bil, berättade han.

Under dagen fick jag också ett annat samtal, den här gången från en man i Pajala som ville berätta om en händelse som inträffade omkring 1977. Han är inte säker på året men det var mörkt och på vintern.

Mannen var bara åtta år när det hände men säger sig aldrig glömma hur fruktansvärt rädd hans mamma blev och att hans pappa gick ur bilen för att försöka ta bilder med en polaroidkamera men att dessa blev helt vita av det staka ljuset.

Enligt mannen hade familjen kommit körande västerifrån mot Svappavaara när det blev stopp på vägen eftersom det stod flera bilar på båda sidor som stannat då ett starkt lysande föremål hängde ”på lyktstolpshöjd”. Föremålet var äggformat med en gördel på mitten och de båda halvorna roterade snabbt åt var sitt håll.

Mannen säger att hela bilen blev upplyst och det verkade som om ljuset kunde tränga rakt genom sätena. Själv satt han i baksätet och mamman, som blev hysteriskt rädd, skrek åt honom att hålla sig undan. Men mannen tittade i alla fall.

Enligt honom pågick det hela i 45 sekunder ungefär och under den tiden kunde han se hur snön som legat på stora träd vid sidan av vägen hade smält av värmen från objektet som sedan plötsligt försvann rakt upp så snabbt att han inte hann se vart det tog vägen.

I dag är pappan borta och mamman säger sig inte minnas händelsen, enligt mannen.

Ute på Vindö, som man når med bil och broar, blev vi bjudna på en smarrig laxlunch av Maria och Kalle som är grannar här i Skälby till vardags. De har ett sommarhus i slutet av en väg och de enda som stör friden är grävlingarna som välter soptunnorna för att komma åt mat och bävrarna som välter träd av ibland oklar orsak.

Förutom att äta gott och prata om allt mellan himmel och jord tog vi ett dopp i en liten sjö som ligger nära deras tomt. Yttemperaturen var 24 grader enligt en termometer som satt vid den lilla bryggan. Vi simmade över sjön fram och tillbaka innan vi tog oss upp för en smaskig glassefterrätt signerad lokala Vindöglass.

Efter fem timmar åkte vi hem, närmare sju mil faktiskt, och då hade jag också hunnit få telefon från Thomas Andersson som gav ett bra pris för böckerna jag lämnade där i går. Ett fint tillskott som kommer väl till pass när nu transporten av William Corliss-materialet närmar sig. Fick besked sent i kväll att den ska lämna USA på båt den 15 augusti.

Har även fått en förfrågan om att hålla föredrag i Mariestad vilket jag givetvis gärna gör.

Under kvällen kikade jag och Anneli på ett avsnitt ”Morden i Midsomer” och i dag satt Markus med i soffan. Men sedan blev det datorn en stund och efter midnatt en ganska fruktlös spaning mot himlen och perseiderna. Men i kväll höll jag mig på bakgården där det är lite för ljust.

I säng 01.30. Då hade Niklas precis kommit fram till flygplatsen för att börja resan mot Stockholm.