Medan jag fortfarande befann mig på söndag – och var på väg över Atlanten hade det hunnit bli måndag i Europa. Mina försök att sova gick lika dåligt som på resan till USA. Ägnade mig istället åt att läsa kapitlet om Frederic Myers och hann börja på det om Charles Fort i Jeff Kripals ”Authors of the impossible”. Två mycket intressanta personer givetvis.
Sedan slog jag ihjäl tid med att titta klart på ”Old” (som jag börjat på när jag reste till Houston), tittade på ”Tides” (om en expedition tillbaka till jorden från en fjärran planet efter det att mänskligheten tvingats överge sin av sig själva förstörda planet) och på ”Catwoman”. Alla rätt usla filmer som jag kunde ha klarat mig utan.
Då var ”Cruella” betydligt bättre men den hann jag aldrig se klart innan vi landade på Schiphol. Den skulle jag vilja se färdigt någon gång. Mat bjöds i olika former under resan men trots att jag är en vän av flygplansmat så var det rätt trista varianter, inte minst en kyckling med mos som var smaklös och grå.
I Amsterdam var det ont om tid för att hinna byta plan till Stockholm och dessutom väldigt långt att gå. När jag kom fram till passkontrollen var kön närmast oändlig och det var en lättnad när personalen ropade att de som hade ett plan som gick inom 30 minuter fick gå före, annars hade det aldrig funkat.
Vi var rätt många som var svettiga när vi väl kom fram till B15 där Stockholmsplanet avgick från.
Sedan var jag ju nästan hemma! Läste lite, sov en kvart, åt en frukostmacka och tittade ut på det vintriga landskapet under som var så långt ifrån det somriga jag hade mött i Houston.
Allt gick bra men när jag skulle hämta upp mina väskor på transportbandet så kom de inte… Anneli stod och väntade utanför och undrade när jag skulle komma men just då hade jag ställt mig i kö efter en olycksbroder för att anmäla de förlorade väskorna.
När allt var ifyllt gick jag ut till Anneli och så körde hon hemåt – då telefonen ringde. Från Arlanda. Killen jag anmält väskorna till hade hittat dem på ett annat transportband! Så det var bara för oss att vända och åka tillbaka och hämta dem, vilket var en lättnad.
Skönt att vara hemma igen för även om det har varit riktigt intressant och kul så finns det inget som går upp mot att komma in i det egna huset och ta det lite lugnt med Anneli. Fast nu blev det inte riktigt så.
Vi passade nämligen på att bära in de två bokhyllorna som stått i garaget länge nu till nya rummet och dessutom monterade vi på den extra hyllan på höjde med belysning i. Och efter att ha fixat ordning på hyllorna bar vi upp alla mina Arthur C. Clarke- och Isaac Asimov-böcker och placerade in dem där.
Har ägnat en hel del tid åt att sortera mitt digitala material från dagarna i Houston det senaste dygnet. En del fixade jag redan på planet över Atlanten men resten har jag tagit tag i här hemma.
Jag blev lite kall när jag kopplade in min digitala bandare för att ömma den i min ena stationära dator och den bara stod och tuggade. Länge. Väldigt länge. Jag hann till och med gå och duscha. Men till slut så visade den sina filer och jag kunde lägga över dem på de externa diskarna. Väldigt många timmar bandat där.
Senare på kvällen grep vi oss an de tomma utrymmen som skapats i källaren och flyttade in böcker som tidigare legat på golvet där. Känns inte dumt alls!
Vi tog också en tur till Coop och veckohandlade, kastade lite skräp i deras återvinning och så gick jag igen den post som kommit under min frånvaro plus att det tog en bra stund att packa upp.
I posten fanns bland annat ett paket från Ole med en hel del riktigt fint när det gäller rymdfilateli. En hel del hade jag inte förut så åter ett stort tack till Ole.
Efter handlandet blev det pyttipanna och sedan tittade vi på sista delen av ”Showtrial” som vi har gillat från start till mål.
Kikade i vår fackföreningstidning Journalisten och det var intressant läsning i form av lönestatistik där min arbetsplats DN toppade med en snittlön på 52.726 och min första arbetsplats, Mariestads-Tidningen, låg trea från slutet med 30.265. Anderpressen har alltid betalat fruktansvärt dåligt och det gjorde man redan på min tid där. Min andra arbetsplats, Norrbottens-Kuriren, lurade också i det absoluta bottenträsket.
När jag kom i säng var klockan 23.30 och det har varit en lång dag.
