Det tog sin lilla tid att komma av färjan efter frukost och lite spanande ut när vi närmade oss Newcastle. Det har ju blivit några resor hit genom åren, och ett antal härifrån.

Väl i land var det bara att vänta på att det skulle bli vår tur att visa passen och när mannen i luckan frågade om vi var här på semester så hade jag svaret klart. Japp, men också för att göra något annat – lämna tillbaka ett ufoarkiv till biblioteket i Newcastle.

Jag ville ju ge mannen ett minne från hans säkert ganska trista arbetsdagar och det lyckades jag med. Tre gånger frågade han om han hört rätt och vi hade bevis för att ufo finns (han menade utomjordingar) bland papperen i bagaget.

Efter en stunds prat körde vi mot centrala Newcastle, hela tiden på vänster sida. Bäst så!

Det är inte helt lätt att ta sig fram till biblioteket och sedan ned i deras garage. Men allt gick bara bra. När vi stannade till framför den stora låsta porten till bibliotekets lastintag vevade några män ned rutan i sin bil (som också var på väg dit och undrade försynt om vi hade kört fel. Det var ingen tvekan om att de var helt övertygade om den saken.

Så när vi förklarade att vi kommit precis dit vi skulle tappade de hakan och öppnade dörren åt oss och så kunde vi båda backa in där. Ett av målen med resan var att lämna tillbaka det stora arkivet från Tyneside UFO Society som AFU skannat. Och det var skönt att avsluta den delen av vårt avtal.

Efter en stund kom bibliotekarien Andrew Scrogham och tog emot oss. Det var han som en gång lånade ut det hela. Vi gick in i den klimatkontrollerade avdelning där biblioteket har sina äldre böcker och där också Tynesides material står. Vi kom överens om att jag kunde låna mer för att skanna om det fanns något som jag ville ta med tillbaka till AFU.

Så medan jag stod där och rotade bland alla inbundna volymer ringde jag upp Anders på AFU som kunde hjälpa mig att välja ut dem som vi saknade nummer av. Det blev en bunt.

Nöjda skildes vi åt efter att jag skrivit på ett papper om det jag lånat och sedan körde vi ut ur stan och söder ut, mot Moreton-in Marsh och Paul och Charla Devereux. Men den nästan fem timmar långa vägen dit skulle visa sig bli komplicerad. Efter ett depåstopp på McD längs motorvägen förbi Durham, där vi också kunde låna wifi, blev det nästan totalstopp då vi nådde Leeds.

Ett vägarbete skapade enorma köer där tre filer skulle bli en och vi stod där eller segade oss fram i tio kilometer i timmen i en timma och en kvart.

När vi äntligen fick fritt fram igen ringde vi till paret Devereux (after att ha stannat för att tanka) för att berätta att vi inte skulle kunna hålla tiden vi utlovat men bara någon minut efter det att jag lagt på kom två brandbilar och så sinkades kön igen.

Bakom nästa kurva fick vi åter bromsa då någon tappat tre bräder rakt över motorvägen. Ja, alla fick bromsa för att undvika att köra på dem. Men till slut kunde vi ta oss vidare längs det brittiska motorvägsnätet fram till en betydligt mindre väg som ledde oss till Moreton-in-Marsh.

När vi kom fram såg rutan och fronten på vår bil ut som om vi hade försökt att utrota hela Englands insektsbestånd.

Vi parkerade bakom Paul och Charlas vita Honda och ringde på och det blev ett kärt återseende. Paul gick med oss ut på gatan och visade var vi skulle bo, på The Bell Inn, och även äta en halvtimma senare. Rummet hade allt som vår kabyss på färjan inte hade. Där har DFDS numera till och med dragit in plastmuggarna…

The Bell Inn visade sig vara ett lyckoskott. Ett trevligt rum som låg med ingång direkt från pubens uteservering och en mycket spirituell ägare som var lätt att skoja med. Maten var också av bra glass och när Paul och Charla kom beställde tre av oss tog vegetarisk risotto och jag en hemlagad chili con carne. Vi var alla mycket nöjda med våra val.

Det blev en lyckad middag. Anneli och Charla pratade på liksom jag och Paul. Paul håller på med en ny bok som han säger kommer att bli hans sista och den ska innehålla mycket personliga uppgifter.

Paul är en briljant person som även om han säger att han börjar känna sig gammal är hur intressant som helst att prata med. Vi har dessutom en hel del gemensamma bekanta här i Storbritannien.

Vi satt ute och åt. Efter en 27-gradig dag var kvällsvärmen nästan tropisk. Tio droppar regn kunde inte förstöra detta.

Mätta och nöjda följde vi Paul och Charla hem, det var bara runt hörnet från puben, sa godnatt och plockade med oss lite som blivit kvar i bilen. Nu blir det sängen före 23 efter en lång dag på vägen.

Jo, i dag var det också en diskussion om ufofrågan i den amerikanska kogressen. Fick tipset från Avi Loeb för några dagar sedan och han var också en av de deltagande forskarna. För den här gången var fokus på den vetenskapliga delen av frågan. Ni kan läsa mer här.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att följa den eftersom jag varit på väg större delen av dagen. Men den går att se i efterhand.