Nätterna har åter börjat likna nätter och den mörka sammeten genomborras nu allt tydligare av våra avlägsna grannar i kosmos. Värmen har dock ställt till det med ett trist molntäcke som döljer utsikten. Förhoppningsvis ska sikten klarna i kväll så att nattens meteorregn ska gå att se.

Perseiderna är ett årligt evenemang i all sin stillhet. Inga överdrifter; en meteor då och då, snabbt och kort lyser de små gruskornen till en sista gång innan de förtärs av jordatmosfären.

Med en fart av 59 kilometer i sekunden rusar de små rymdstenarna in mot en säker död i jordens atmosfär. När meteoritregnet perseiderna når sitt maximum kan man se ett 30-tal stjärnfall i timmen om himlen är klar och man befinner sig utanför stadens läckande gatlampor. Men det kan också bli betydligt fler.

Jag pratade med en kamrat som är pilot och som i helgen gett sig ut på en jordenruntflygning. Tipsade honom om perseiderna och han lovade spana eftersom han ofta brukade försöka kika efter himlafenomen från cockpit. Mest såg han fram emot att äntligen få se Södra korset när han kommer nedanför ekvatorn. En vacker syn, det kan jag garantera.

För oss som är kvar i Sverige är det bara att gå ut framåt senkvällen och börja spana upp mot himlen. Svärmen är en gammal klassiker som pålitlig som en kräftfest förgyller augustihimlens blånande mörker. Spana!

Klockan 23.30 är det bara att konstatera att dagens agustihimmel är helt täckt av fuktiga moln och att jag sitter här inne vid datorn med fönstret på vid gavel för att få åtminstone någon liten flält av frisk luft. Familjen är iväg och fiskar kräftor med Conny och Johnny vilket säkert är en bättre idé men vad gör man när det måste produceras några sidor varje dag.

Har ägnat en hel del av dagen åt irrbloss, dessa märkliga ljusfenomen som kan lysa svagt som en flämtande ljuslåga till starkt som ett påslaget svetsaggregat. Spännande. Är inte klar med kapitlet på långa vägar men fortsätter i morgon.