En dag framför datorn in till sista minuten då jag var tvungen att ta mig till tunnelbanan, den här gången med skjuts av Anneli. Lördag och ledig dag för många men inte för undertecknad. Undrar hur många helger jag har jobbat sedan jag blev journalist 1978? Massor. Ofta varannan.

Inte särskilt glamouröst med andra ord. Bara ett hårt slit med stunder som höjt sig över andra. Numera är dessa stunder knutna till min skrivpulpet där det sedan i går faktiskt står två skärmar till datorn istället för en. Beställde den andra skärmen i mars så man kan ju inte klaga på effektiviteten…

Den extra skärmen gör att det går ännu fortfara att jobba. Istället för att hela tiden navigera fram mellan flikar och nedstängda fönster så blir överblicken nu en helt annan, särskilt när man som jag jobbar med både texter och bilder samtidigt som jag publicerar det jag själv gör.

Det innebär korta publiceringsvägar under stort ansvar. Ingen censur, ingen kontroll. Fast en kontroll är förstås läsarna, som hör av sig om något verkar fel, och efter en stund så kikar också ettaredaktör Daniel på texten, men då ligger den redan ute. Snabbhet är allt i det här jobbet.

Kvällen blev i alla fall mer händelserik än den stilla gårdagens. Men så värst mycket att hetsa upp sig för det nog ändå inte. En stråltant som trodde sig vara iakttagen av spionsatelliter som avlyssnat allt hon sa och gjore ringde och en berusad dam som ”hade druckit två öl” (visst) ville berätta att blöjor i själva verket var vår tids största miljöproblem.

Helgerna lockar fram dessa människor som säkert har det ganska ensamt och tråkigt. Ett samtal till tidningen lättar nog upp.

Och: Grattis till Andreas som fyller 33 år!