Klockan 10.30 i dag på förmiddagen somnade mamma in på Fredslund äldreboende i Hassle utanför Mariestad. Och det känns fruktansvärt tomt. Om en liten sund sätter jag mig i bilen och kör ner till henne. Vi hann ses några timmar i torsdags och i går pratade jag med henne en sista gång på telefon vid 17-tiden. Hon hade sett fram emot att träffa barnbarnen när vi kommer ner nu till jul. Men det hann aldrig bli så. Jag önskar så att hon hade fått gjort det och att jag kunde ha varit med henne under hennes sista stund, men livet är inte alltid så välordnat.

/…/

När jag kom ner till Mariestad åkte jag direkt till Borgmästaregatan innan jag åkte till mamma i Hassle. I hennes lägenhet hämtade jag ett foto av familjen och två gosedjur som Niklas och Markus sytt till sin farmor en gång i tiden. Jag ville kunna lämna henne lite sällskap sedan jag åkt därifrån.

På Fredslund tände personalen ett ljus och lämnade mig ensam med mamma. Hon låg där i den säng där jag sett henne ligga bara för två dagar sedan, då hade vi pratat med varandra och jag hade hjälpt med en strumpa som halkat av. Då var hon varm och go och vi såg fram emot att träffas till jul hela familjen. När jag nu klappade henne på kinden var den kall men fortfarande lika mjuk. Hennes händer låg lätt över varandra med några rosor mellan sig.

Jag satte mig på en besöksstol och drog den intill sängen i det mörka rummet där enda ljuskällorna var stearinljuset och en adventsstjärna som lyste i fönstret som nu hade persiennerna fördragna. Det är omöjligt att förstå att hon är borta. Jag satt där och pratade med henne, grät en skvätt och pratade en stund igen. Men hela tiden så väntade jag bara på att hon åter skulle börja andas; att bröstkorgen skulle höja sig och att hon skulle vara här igen.

Att förlora sin mamma är en avgrund. Det känns som om vi blivit avbrutna mitt i ett samtal. Att alla saker som vi aldrig hunnit prata om ännu skulle ges tid att diskutera. Men istället är allt så definitivt. Så helt utan återvändo. Nu finns det inte längre någon som kan svara när jag ringer.

Det är ju inte svårt att förstå att jag knappast befinner mig i en unik situation. Alla barn som har sina föräldrar i livet riskerar att genomgå samma sak som jag gör just i dag. Och det är ju trots allt så det ska vara. Men jag önskar så innerligt att min mamma skulle ha fått några fina sista år och sluppit ha ont, förlora en stor del av sin syn och få tillbringa stora delar av sin tid på sjukhus. Det är inte rättvist. Själv gjorde hon allt för att andra skulle få det så bra som möjligt. Hon satte alltid sig själv i andra hand efter pappa och mig.

Jag älskar henne oändligt mycket och saknade efter henne blir enorm. En del av mitt hjärta gapar tomt och jag får kämpa för att minnas alla de underbara stunder som vi faktiskt har haft tillsammans. Just nu tränger sig helt andra tankar på.

Tack, mamma, för allt du gjorde för mig och för din familj. Jag hoppas verkligen att det finns en bättre tillvaro för dig nu och att du får träffa den person som jag vet betytt oändligt mycket för dig. Din mamma.