Vaknade 01.30 efter tre och en halv timma sömn. Pigg. Vilket inte var riktigt med verkligheten i överensstämmande. Fullt liv på gatan nedanför. Framåt 03 satte jag mig och fixade lite mejl men lyckades somna om efter det och vaknade inte förrän Anneli bankade på 07.30 och berättade att Ylva hade ont i en tand.

Så kan det bli. Hon fick låna telefonen och kunde sedan ringa till vännerna i Eureka, som är tandläkare, för att få tips om någon här i San Francisco. Så det ska nog ordna sig.

Duschen ligger alltså hallen och är en trång rackare men helt okej. Funkar på timer. Pojkarna avlöste mig och sedan började vi bli klara för att hitta ett frukostställe. Ute är det en härlig dag så det blir nog bara bra.

Och det hittade vi, bara runt hörnet från hotellet fanns ett perfekt ställe att äta frukost på. Markus slog till med en burritos, jag med ägg, bacon och hash browns med toast och Niklas med en trave pannkakor med choklad som var lite väl söta. Efter en stund anslöt Anneli och Ylva som väntade samtal från en tandläkare som de fått tag på så när vi hade avslutat vår mat skildes vi åt.

Resten av dagen fram till klockan 17.30 har jag, Niklas och Markus vandrat fram och tillbaka från Market Street till Fisherman’s Wharf längs en hel del kringelikrokar för att få se mesta möjliga. Bland att provade vi lutningen på Filbert Street (ovan) innan vi gick till det som kallas världens krokigaste gata, Lombard Street som var en sockerbit för turister som oss. Massor av folk och trafikpoliser fick rycka in både i gatans övre del som i den nedre.

Lombard Street (som jag kört med bil 1980) är en grönskande oas och ett kul turistmål. Vi vandrade gatan en bit innan vi vände upp till Hyde Street igen för att ta några bilder på cable caren med Alcatraz i bakgrunden. Den nedre delen av Lombard Street skulle vi passera på vägen tillbaka många timmar senare.

Solen bjöd på lagom med värme och jag tror att tempen låg strax över 20 med max på 25 under dagen. Och givetvis hade jag glömt kepsen på rummet men Markus var snäll och lånade ut sin.

På vägen mellan Market och hamnen hann vi också ta oss upp till Grace Cathedral på toppen av Nob Hill som kändes som den högsta punkten i området men vi stannade inte där utan fortsatte mot vattnet där de flesta turisterna inte oväntat höll till.

Där tog vi av mot väster och gick längs med stranden och grabbarna provade på att stoppa fingrarna i vattnet (kanske 16 grader tror Niklas) och det var faktiskt en del som simmade en bit längre ut.

Efter en stund kom ett sjuttiotal militärer tågade från stan och skrålade så att alla vände sig om för att titta. Några av dem kastade sig ut i vattnet och sedan var det full uppståndelse med flaggor och fotografering. Jag pratade med en av dem och det visade sig att de gick en marsch under några timmar i dag för att uppmärksamma Memorial day som infaller nästa vecka.

Vi fortsatte mot Presidio men stannade vid Fort Mason där vi kunde se Golden Gate-bron. Röd och vacker. Men där kändes det att vi hade gått långt nog så vi vände och gick tillbaka till hamnen i ett försök att hitta ett ställe att sitta ned och dricka något kallt. Inte så lätt så här i utkanten av Fisherman’s Wharf visade det sig. Markus hittade i alla fall ett nytt tygarmband istället för det tre år gamla från Peru som ramlade av strax före resan hit.

Men längs Jefferson Street blev det napp. The Anchor Bar på Historic Jack’s visade Champions League-finalen mellan Real Madrid och Atletico Madrid och där smet vi in för att se andra halvlek. Jag köpte en Sprite till Markus och var sin Liberty Ale på fat till mig och Niklas och sedan fyllde vi på med lite pommes. Intill oss satt ett spanskt par som höll på Real och de blev såååå glada när Ronaldo sparkade in den avgörande straffen. Hur glada kan ni se på bilden nedan.

En stackars gitarrist som satt och spelade bra rocklåtar inte långt från oss kämpade för att hålla sig själv igång och bytte bland annat ut flera av orden i Pink Floyds ”Money” mot ”fotbollslag”. Han var faktiskt rätt bra och med tanke på att det inte var något ljud på till fotbollen så funkade det utmärkt med musik som kuliss.

Efter matchens slut gick vi runt hörnet till Taylor Street där jag och Niklas köpte var sin korv för fem dollar styck och sedan gick vi åter in mot backarna i Russian Hill-området med sikte på Lombard Streets nedre del som vi kom fram till efter att ha gått Leavenworth Street som var rätt tom på turister.

Också där fanns det alltså trafikpoliser och en av dem gav till och med böter till en bilist som stannade under körningen nedför Lombard!

Det är rätt jobbigt för benen att gå fram och tillbaka över Russian Hills, och min hälsporre gör inte saken lättare. Men vi fick i alla fall se mycket och passerande bland annat China Town där vi investerade i mera vatten. För det har behövts i dag.

Efter en stunds vandrande var vi tillbaka på Powell Street och gick längs med spåret för cable car-vagnarna igen. Men nu var vi på jakt efter skor till Niklas. Macys på Geary Street såg ut som en möjlighet, och var det också, men den första ingången till butiken visade sig vara helt fel eftersom allt där bara vände sig till kvinnor. Män-avdelningen låg i en egen butik på andra sidan gatan.

Och där hittade Niklas ett par svartvita Nike-skor för 70 dollar som han var nöjd med. Och jag var nöjd att få sitta ned och läsa några mejl och vila mina fötter.

Så här dags på dagen hade grabbarna blivit sugna på den lunch vi aldrig åt och Markus mindes ett burritoställe som han sett när vi gick här i går. Så det blev burritos till både honom och Niklas. Men sedan gick vi mot vårt hotell – som inte ligger i de mera välbeställda delarna av staden. Det var så tydligt att allt förändrades från det ena kvarteret till det andra. Plötsligt blev tiggarna och de enbenta rullstolsmännen och -kvinnorna allt fler. Folk stod och halsade vinare och andra låg bara på gatan. En verklig mänsklig misär.

Men ingen betedde sig hotfullt även om det var en som kom fram och undrade om vi kunde köpa mat åt honom.

Törstiga som vi var gick vi in på CVS på Market Street och köpte vatten och dricka och en påse chips för i kväll innan vi gick till hotellet snett över gatan. Där fanns redan Anneli och Ylva som hunnit med ett tandläkarbesök för 4.000 kronor och en tur på Museum of Modern Art.

Vi tre grabbar satte oss i Niklas och Markus rum och drack cola och jag skrev blogg.

Framåt 18 gick vi alla fem till en vietnamesisk restaurang, Miss Saigon, lite längre ned på gatan för att äta kvällsmat. Bra mat men konstig musik då det rullade en bisarr konsert på teven som vi lätt kunde varit utan.

Ingen av oss pojkar var särskilt hungrig och jag beställde en Mi Xao Gion som såg lagom liten ut. I själva verket var den en jättetallrik med hårda nudlar, biff, kyckling, räkor och grönsaker som höll mig sysselsatt en bra stund.

Med dryck, Anchor Steam för några av oss, gick hela kalaset på 82 dollar men den obligatoriska dricksen drev upp det hela till 95.

Även om det är gott om utslagna och drogberoende längs gatan känns det konstigt nog inte otrygg. Bara sorglig. Så vi vandrade hem i den ljumma kvällen till hotellet och tog oss upp för de fyra branta trapporna efter att ha frågat portieren om bästa bussen till Pier 33 där båten till Alcatraz utgår i morgon, och samlades på grabbarnas rum för lite Cola och prat före sängdags.

Vagnen på väg längs Hyde Street med Alcatraz i bakgrunden.

Lombard Street, krokigast i världen.

En grupp militärer dök upp nere vid stranden.

Markus funderar på att köpa nytt armband.

Glada Real Madrid-supportrar efter Champions League-vinsten.