Så var det slut efter alla år i Spångahallen. Massor av bollar över nät, rätt många i nät och en hel del ömma muskler har den här hallen fått uppleva. Men nu ska den bort. Rivas och därmed lämnas jag och Stefan vind för våg att söka en ny hall för våra badmintonmatcher. Dagens match blev den allra sista och när vi möttes gällde det inte enbart äran utan också att lite kul på bana 8, vår hemmabana, denna den allra sista gången.

Hade vi haft publik är jag övertygad om att den hade fått valuta för pengarna – även om det givetvis inte hade kostat något att se oss. För jag vann första set med 15–8, tappade andra med 12–15 och så kämpade vi oss fram till 13–13 i avgörande och plötsligt skulle allt avgöras precis i slutet som så ofta förr.

Som grädde på moset stod det 9–9 i matcher och den som vann denna finalbatalj kunde kalla sig ”Spångamästare” för tid och evighet. Givetvis lätt tveksamt, men ändå. Matchen bjöd på oväntade nätrullare, några fantastiska löpningar och räddningar och en del vansinniga misstag. Precis som vanligt.

Och till slut också vinst för undertecknad med 15–13. Alltid något. Innan vi gick pratade vi en bra stund med Lena som alltid tagit väl hand om oss, fixade en bild på oss alla tre och jag tiggde till mig en skylt som minne.

Vaknade tidigt, redan vid 7, men lyckades somna om som tur var. Men, men jag kom ändå upp betydligt tidigare än jag hade tänkt mig. Slog en signal till Göran Brusewitz och diskuterade en del frågor av gemensamt intresse, alltså med parapsykologisk anknytning.

Sedan lagade jag mat till mig och Markus och svarade på en del mejl som har med USA-resan på fredag att göra. Det mesta – men inte allt – verkar nu klart för att vi ska kunna hämta hem ufoarkivet från Eureka.

Sista jobbdagen före USA-resan innebar att jag fortsatte fixa lite för Staffan som vi ska tack av på torsdag. Men skrev också en massa artiklar, gick till Lilla Asien och berättade för dem att Staffan inte kommer att äta där särskilt ofta framöver och så blev det fika med Karin och Pontus.

Ledighet väntar. Semester kallas det visst.

Stefan, lätt stukad efter sista bollen i sista matchen.

Lena, undertecknad och Stefan i en selfie.