I morse sa vi hej då till Ylva som nu lämnar vår resa och fortsätter några dagar på egen hand innan hon åker till Norge. Vi gjorde det efter frukost i det fina och härliga huset i Trinidad och ett stopp på det lokala postkontoret för att köpa månfrimärken till min samling med rymdmärken hemma i Sverige.

Vi följde US 101 upp till Newton B Drury-vägen som är en liten omväg från motorvägen och som tog oss genom en fantastik fin del av Redwoodskogen. Omgivna av de höga jättarna körde vi långsamt längs vägen innan vi stannade till och gick in i skogen längs en stig. Här var vi nästan ensamma och tystnade och ljuset som strilade ned mellan de tornhöga stammarna gjorde vandringen lätt magisk.

Gröna lavar och en liten bäck förstärkte intrycket av att skogen var orörd och frisk.

Vi stannade en bra stund innan vi gick tillbaka till bilen för att fortsätta norr ut där vi åter fick kontakt med 101:an och nu spanade vi efter ännu ett tips vi fått från damerna som vi träffade i går, en jättelik Paul Bunyan-figur med vidhängande blå oxe – Trees of mystery. Också detta stopp hade sequiaträden som dragplåster men det fanns också en annan attraktion som vi ville testa – en linbana upp bland de höga träden.

För att komma dit fick vi vandra en stig som tog oss förbi ett antal stora träd som hade fått egna namn men den här stigen var byggd med skyltar och staket och känslan blev artificiell och gick inte att jämföra med tiden i skogen bara trettio minuter tidigare.

Inte heller linbanan var särskilt bra – förutom att det var skönt att sitta ned och låta oss sväva upp till toppen av berget – eftersom det inte var speciellt många redwoodträd längs banan utan mest andra, vanliga diton.

Nå, vi stannade där upp en liten stund och tittade på den minimala utsikten innan vi tog oss ned samma väg. Och stigen ner var lite bättre än den upp men allt som allt var det inte värt de 15 dollar per person som vi betalade. En tur genom butiken gav ett sasquatchvykort och inget mer.

När vi körde därifrån lyckades jag köra över en röd plastkon (till pojkarnas stora glädje) som stått framför bilen men som jag helt missat att se. Ingen större skada skedd.

Vi fortsatte upp längs kusten förbi de stora hjortar som kallas för elks och som fanns att beskåda i några inhägnader men som också varnades för längs olika sträckor av vägen. Som tur var höll de sig vid sidan av vägen och ställde inte till med några problem. Målet var att stanna för lunch i Crescent City vilket vi gjorde vid 13-tiden.

Restaurangen låg vid hamnen och en mysig katt mötte oss i trappan till andra våningen där serveringen låg. Genom södra fönstret kunde vi se större delen av den halvmånformade stranden där vågorna rullade in. Precis som så många andra sträckor längs kusten ett område med varningsskyltar som upplyser om att man befinner sig i tsunamiriskområde.

Vi beställde in fisk i olika former och rensade tallrikarna vilket servitrisen noterade. Notan gick på runt 60 dollar och efter att jag lyckats få en fläck på skjortan, förstärkt av ketchup från Markus när han försökte göra rent den, så körde i vidare mot Eugene. Den här gången längs en mindre väg med nummer 199 som snirklade sig fram och tillbaka, upp och ner längs raviner och bergssidor i säkert två timmar.

Alla andra i bilen satt och sov men jag lyckades väcka dem då och då när vi passerade något fint. Själv älskar jag att kika på allt nytt som passerar utanför rutan när jag är i ett annat land. Fast här var det mest skog och åter skog. Undrar hur många hundra svängar det blev innan vi kom fram till Interstate 5 (bilden ovan) och det blev lite bättre fart under hjulen igen. Men mer än 65 miles per hour blev det aldrig trots finfin väg.

Till slut, efter ungefär åtta timmars resa med några topp så låg Eugene framför oss – och nu är vi alltså i Oregon. Siktade direkt på motellet men några kilometer innan vi kom dit stannade vi för att tanka fullt.

Själva motellet, Executive, låg vid West 6th Street där det fanns gott om plats på parkeringen och värmen slog emot oss när vi gick ur för att checka in. Efter lite förvirring då damen bakom disken trodde att vi skulle ha ett rum med en säng så fick de två stora sängar vi beställt och dessutom ett tips på en bra kinarestaurang runt hörnet på West 7th Street – Jade Palace.

Och portionerna kunde vi knappast klaga på! Enorma med soppa till förrätt, friterade potatisar som en extra förrätt och lyckokakor efteråt (jag råkade äta upp min lapp). Vi fick ta med doggy bags hela gänget, det gick bara inte att ned allt under en sittning. Ölen var god och kom från Independent Full Sail och var IPA båda sorterna som vi satsade på.

På vägen hem tittade jag upp mot himlen, precis som en ufolog ska göra, och såg då ett läckert mönster i molnen. Nästan hela himlen var täckt av små molnplättar så långt man kunde se. Tyvärr var det lite mörkt, efter 21, och bilderna blev inte så bra som jag hade hoppats. I ett försök att ta lite bättre foton gick jag och Niklas iväg sju-åtta kvarter längre bort, lika mycket för att smälta maten som för att ta bilderna.

Nåväl, det såg i varje fall fint ut även om korten alltså blev som de blev.

Tillbaka på motellrummet stod teven på och det bjöds på Teenage Mutant Ninja Turtles (första filmen) och pojkarna slötittade på den medan jag skrev blogg och Anneli snusade sött intill.

Till sist. I dag fick jag det mejl som jag hade hoppats på: BSRF-samlingen hade hämtats utan problem och befinner sig nu i San Francisco för att skeppas vidare till Sverige. Skönt! Det är ju så mycket som kan gå fel när det gäller den här typen av transporter, det vet alla som har följt den här bloggen några år.

Vi tackade för oss i husets gästbok.

Och här är hela familjen plus Ylva framför huset – som visade sig ha haft Captain Beefheart som granne!

Månfrimärken till samlingen.

Linbanan upp bland träden.

På plats på motellrummet i Eugene.