I dag lämnade vi vårt Best Western-hotell utanför Grand Canyon efter att ha ätit frukost på rummet, det ingick ingen i hotellpriset så vi fixade vår egen. Dagens mål låg drygt 400 kilometer bort – Las Vegas – men på vägen blev det först ett stopp på Love’s för korv och sedan ett stopp vid West Grand Canyon. Som var en riktig rip-off men kul ändå.
Som vanligt dök det upp ett antal vägarbeten, precis som i Sverige under sommaren. Ett av dem var riktigt segt och orsakade långa köer innan vi ens hann upp på Interstate 40 som skulle ta oss första biten mot Las Vegas. Interstate 40 hette tidigare Route 66 och det märks i form av reklam, museer och olika anknytningar till denna legendariska väg.
Det blåste riktigt ordentligt hela dagen och bilen ryckte till med jämna mellanrum. Inte minst när vi var på väg ner från de 2.000 meterna vi bott på i Grand Canyon i de kurviga backarna som vi fick köra genom under den första timman av resan.
Vår paus tog vi vid en bensinmack och servicestation strax före Kingman där vi slog till med var sin korv, alltså Hot Dog, med massor av extratillbehör på. Själv fick jag hur mycket senap som helst (utan att jag velat det) och hade fullt upp att få ens det minsta ketchup (fast det var det jag ville ha mycket av).
Efter Kingman bytte vi till US93 som tog oss mot nordväst och där upptäckte jag en reklamskylt om berättade att den västra entrén till Grand Canyon med den så kallade Skywalken låg inte långt (nåja) framför oss. Jag har alltid velat gå ut på den! För er som inte vet vad jag pratar om så är Skywalk, som den alltså kallas, en hästskoformad bro med genomskinlig botten som hänger rakt ut över ett drygt kilometerdjupt stup i Grand Canyon.
Så när vi kom fram till Dolan Springs svängde jag av in på en mindre väg som utlovade 50 minuters körning fram till Grand Canyon.
Dolan Springs var en riktig håla som befolkade några kilometer av den spikraka vägen norr ut. Jag stannade till och tankade vid en obemannad station och sedan fortsatte vi. Men jag måste erkänna att den här lilla byhålan fascinerade mig. Resan gick genom ett riktigt ökenlandskap med massor av yoshua trees på båda sidor av vägen.
Framme vid West Grand Canyon så fick vi snart klart för oss att detta inte var någon nationalpark utan en kommersiell historia driven av den lokala ursprungsbefolkningen, alltså en indianstam. Här var det full rulle. Mängder av bilar på en stor parkering, minst sex helikoptrar i luften samtidigt och skyttelbussar som såg till att ta folk till en restaurang eller något av de två utsiktsställen som erbjöds över Grand Canyon. Ett av dem Skywalken.
Nu visade sig det hela bli en dyr affär. Även om vi fick mat för några dollar så kostade besöket rätt många hundra kronor per person. Och med tanke på att det enda som kunde erbjudas som inte redan gått att se gratis i södra Grand Canyon var Skywalken så blev det alldeles för dyrt.
Men, men, det var häftigt att gå ut på det glasade golvet och stirra den dryga kilometern ner, det kan jag nog tycka. Och övriga familjen gillade det också. En tant som gick före oss skrek i högan sky av rädsla. Nu var det kameraförbud ute på hästskon och alla fick gå igenom en metalldetektor innan det var dags att ta på sig skoskydd för att inte repa golvet) och kliva ut i tomheten.
Innan vi kom så långt hade vi under skolbespisningsliknande former ätit var sin tallrik med porkribs, potatismos och grönsaker plus en kaka och majsbröd som fick gå i soporna.
Nästa anhalt via skyttelbuss var Guano Point som var en hög klippa som jag och pojkarna klättrade upp på och kunde kika ned mot supen under. Det blåste fortfarande ordentligt så man fick vara försiktig och hålla sig i. Men vi hade kul där uppe! Anneli väntade längre ned och tillsammans åkte vi sedan tillbaka till bilen för att fortsätta den avbrutna resan,
Flera timmar försenade (om man nu kan bli det på en semesterresa) passerade över Hooverdammen och snart därpå in i ett mycket disigt Las Vegas. Det var enkelt att hitta till vårt hotell, Travelodge på Las Vegas Boulevard, alltså i The Strips förlängning. Ett misstag i bokningen gjorde att vårt rum låg på botten och grabbarnas en trappa upp lite längre bort.
Efter att ha softat en stund på rummen, sett lite på teve och planerat vad vi skulle hitta på så bestämde vi oss för att så snart solen gått ned köra Strippen med bilen. Och det blev en häftig tur med alla enorma neonskyltar, jättelika kasinon och repliker av Eiffeltornet, Triumfbågen och flera av Venedigs mest berömda byggnader på båda sidor av den fyrfiliga gatan. Massor av folk överallt och kände byggnader som Harrah’s, Trumps stora skrapa och Caesar’s Palace (som jag såg senast 1980).
Allt är stort och bullrigt men så himla kul att befinna sig mitt i. Vi filmade och plåtade från bilen så mycket vi orkade.
När vi nått nästan fram till slutet vände jag och körde tillbaka samma väg till hotellet och parkerade för att gå tillbaka en liten bit till McD (så illa blev det) för lite kvällsmål. Vi fortsatte vår gångtur en liten stund till men det är trots allt en bit att gå ändå ned till Strippens finaste delar och vi hade beslutat oss för att göra den vandringen i morgon. Så hem blev det via Walmarts för lite proviantering.
Jag pratade en stund med en hemlös kille i rullstol utanför och kunde åter konstatera vilket privilegierat liv vi lever.
Först en bra stund efter midnatt var det gonatt.
Jag vid ratten på väg mot Las Vegas.
Korvpaus utanför Kingman.
Familjen med Skywalk bakom sig i West Grand Canyon.
Och Skywalken utan oss.
På ett annat ställe kunde vi se en del av Coloradofloden.
Grabbarna högst upp på Guano Point.