Veckans besök på vårdcentralen i Barkarby slutade ju med ett par nya ilägg i skorna och Voltaren i tablettform. Och jag är överraskad. Tabletterna verkar har gjort små underverk eftersom jag nu inte har skitont så fort jag tar ett steg utan bara undantagsvis känner lite smärta. Så det besöket skulle jag sannolikt ha gjort för många månader sedan.

Fast jag blir ju lite betänksam när jag läser på vilka biverkningar som har rapporterats på den lilla lapp som ju ligger i alla medicinaskar. Lappar jag tror att de flesta aldrig läser. Min lapp varnar för diverse tråkigheter som magsmärtor, illamående, kräkningar, diarré, matsmältningsrubbningar, minskad aptit (ingen risk säger mina kamrater), ökad gasbildning, huvudvärk, yrsel, svindel, hudutslag och förhöjda levervärden. Och då talar vi bara om de vanligaste biverkningarna som ska kunna uppträda hos var tionde patient.

Läser man vidare till de mindre vanliga så får man vara glad att man faktiskt är i livet efter några dagar med medicinen.

Kom upp i hyfsad tid och hann skriva några tusen tecken också i dag vilket summerar det hela till 117.652 just nu. Så tar jag bara vara på timmarna före jobbet så kommer nog det hela att gå bra.

Sedan blev det lunch med Anneli som hade löst Melodikrysset tillsammans med sin mamma.

Hörde från stackars Mats som ju fick problem med bränslepumpen på bilen när vi var i Ängelholm förra helgen, något som slutade med att bilen blev kvar och Mats fick åka hem tillsammans med övriga i en hyrbil. Nu var han och Rickard nere i Ängelholm för att hämta bilen men det visade sig att det uppstått ytterligare ett problem som hade med bilens larm att göra vilket gjorde det omöjligt att köra den.

Så Mats och Rickard fick vända och ta sig tillbaka upp igen. Trist, men så är det med gamla bilar, ständigt nya överraskningar. Och inga av dem är roliga.

Donald Trump har fortsatt att visa att rätten att uttrycka sina åsikter enbart gäller honom själv. han kallar sina kritiker för ”fiender” och tvingade US Park Service att ta bort ett twitterinlägg som han inte gillade (det jämförde åskådarmmassorna vid Obamas installation med den betydligt mindre massorna när Trump installerades i går) och fortsatte i ett tal inför CIA-anställda på lördagen sitt krig (Trumps ord) mot medierna och kallade journalister ”de mest ohederliga människorna på jorden”. Är detta ett sätt att ena ett folk?

Det är lätt att bli matt när man jobbar som journalist dessa dagar. När den man i världen som har tillgång till allas öron inte talar sanning, då är det inte kul.

Själv har jag jobbat på med just Trump men också en del annat men vid 18-snåret gick jag och Björn Nordström ned till La Barca för att äta. Jag en pizza, han en Husets pasta.

Har börjat läsa Hédi Frieds bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” (Natur & Kultur), en liten oansenlig sak – men oj så viktig. Har kommit lite mer än halvvägs av de 146 sidorna och eftersom jag inte har läst någon av hennes tidigare böcker var varje rad intressant. Boken handlar om Förintelsen men framför allt om hur det är att vara en person som egentligen inte hör hemma någonstans, om främlingar, om hur vi tar emot folk som är i nöd och om hur länder kan drabbas av fruktan och hat mot personer de aldrig tidigare haft en åsikt om.

Hédi Fried konstaterar att hon känner igen sig i dagens flyktingar, att hon kan se sig själv sitta i en av båtarna över Medelhavet. Och att hon känner igen människor misstänksam och ovilja att hjälpa. Hon skriver också att hatet kan komma tillbaka, att Förintelsen kan inträffa igen. det hänger på oss och hur vi uppfostrar våra barn.

Det är en stark lite bok. Och den behövs i den tid vi lever i. Tyvärr.

När jag kom hem var jag tvungen att läsa klart den. Satte mig vid köksbordet med en leverpastejsmörgås och ett glas kall mjölk och läste till efter 02. Det var det värt.