I dag packade jag och Anneli bilen nästan full med bokkassar och så körde vi till Böckernas hus i Tidan för att leverera. En mindre sändning den här gången, 31 tror jag det blev, men Ingela som jobbade där i dag var nöjd ändå.
Det blev ett ganska kort stopp. Jag kikade runt lite för att se om något spännande kommit in, hittade några serier och lite andra tidningar och så fiskade Anneli upp en HG Wells. Lite smått alltså.
Det har varit fint väder hela dagen och körningen ner till Skaraborg gick lätt. Ändamålet med resan var trots allt inte Böckernas hus utan Mariestad och att följa med Raili till banken. För att hinna prata med henne innan dess fick vi ta en verklig snabblunch i bilen utanför McD.
Besöket på banken gick bra och vi fixade flera saker som var viktiga för Rali men de papper som vi hade hoppats skulle ha dykt upp hade inte gjort det så en fråga hänger fortfarande i luften. Den får vi lösa under veckan.
Sedan lämnade jag damerna, som skulle fixa Railis mobil, och körde söder ut mot Skövde men svängde av lite tidigare för att försöka få kontakt med mannen som köpte Åstabron (alltså Railis och Ingemars gård) en gång i tiden. Nu var han inte inne utan ute och tröskade precis som alla andra bönder i dag. Vi såg hur många skördetröskor som helst på vägen ner från Järfälla.
Så jag skev en lapp, vinkade hej då till snälla vakthunden och körde vidare mot Vinninga för att träffa Inger Tassinari, alltså änkan efter Mario Tassinari som jag intervjuade för nio år sedan. Mario gick bort 2018 bara 75 år gammal, två veckor före sin 76-årsdag.
Det blev ett flera timmar trevligt möte där jag fick en hel del bra uppgifter till nya boken plus att jag kunde ta bilder på en del meteoriter som Mario och stenhuggarna (bröderna Thor) en gång hittat på Kinnekulle. Inger visade sig själv vara mycket kunnig och tillsammans gick vi igenom Marios klippärmar och en del av hans fossiler.
Sedan bar det hemåt, nu på något större vägar än dem som bar hit. Mötte upp Anneli och Raili vid thairestaurangen på Hertig Karls torg där vi beställde mat med oss hem. Under tiden vi väntade kikade vi på de fossil som jag fått med mig av Inger, tre av dem från Kinnekulle.
Vi tog alltså med oss maten till Raili där vi åt oss proppmätta. Väl tilltagna portioner. Ankan i sötstark sås var alldeles utmärkt. Som traditionen bjuder spelade vi Chicago efteråt där Raili gick om alldeles på slutet och tog hem segern, något vi firade med glass.
Har också pratat en stund med en nyhetschef på en större svensk tidning samt hjälpt en svensk i USA med att få lite uppgifter om ett par föremål som finns utställda på Tekniska museet. Men bäst av allt var att mannen som köpte Åstabron hörde av sig och det han berättade gjorde Raili väldigt glad.
På vägen ner i förmiddags ringde en man till mig via DN:s växel. Han sa att han brukade läsa mig och ringde för att han tyckte att jag verkade seriös och trodde dessutom att jag kunde hjälpa honom. Det kunde jag.
Mannen hade varit ute vid tretiden i natt (han bor i Malmötrakten) och då fått syn på en ljusstark satellit satellit på himlen som följdes av ett pärlband av säkert 80 till. Han fattade inte vad han såg och orolig för att ringa någon som skulle ta honom för en tok.
Det gjorde jag inte, och mannen blev mycket glad när jag kunde förklara att det han sett var ett band av Starlinksatelliter. För säkerhets skull skickade jag honom till ufo.se där vi har en artikel med bilder och filmer och han kunde omedelbart bekräfta att det var exakt så det såg ut.
Nästa gång vi stannade bilen messade jag mina kollegor på UFO-Sverige om observationen eftersom jag vet att många fler säkert sett samma sak. Dessutom kommer ju dessa satelliter tillbaka. Så Tobias Lindgren fixade snabbt en bra länk på sajten så att vi ska kunna ge dem som undrar bra information.
Nå, framåt kvällen tog vi bilen till vandrarhemmet och installerade oss på rum nummer 5. Ett litet dubbelrum med egen toa och dusch och en av sängarna täckande halva ingången. Varmt! Men billigt, bara 580 kronor.
I säng med en bok i hyfsad tid.
