Janne,
Det här skulle bli en bra dag med badminton, trevligt besök från en av AFU:s tillskyndare och OS-invigning. Istället sitter jag här, framför datorn, några timmar efter det att du har lämnat oss för alltid. Och försöker minnas.
Allt är så otroligt obegripligt.
Vi jobbade sida vid sid under nästan hela 80-talet, på Norrbottens-Kuriren som blev mer än en arbetsplats. Kuriren blev platsen där vi möttes, hade roligt, hittade på geniala (inte alltid!) rubriker och tillsammans gjorde en tidning som var så himla bra.
När jobbet var klart gick vi till tryckeriet mitt emot redaktionen, hämtade en tidning och fortsatte till Stadspuben för att ta en öl, äta gratis ost och korv, se på soluppgången (vissa tider på året) och titta igenom den produkt som vi hade slitit med under många timmar.
Vi tyckte nog att vi var rätt bra.
Du var alltid rolig, bitsk och fyndig. Och vi var nog ett slags yin och yang. Det mötet blev den kosmiska urkraft som dessa urgamla symboler står för. Tillsammans gjorde vi livet roligare för varandra.
Vi blev en enda stor familj med Ylva, Kicki, Thomas, Rigmor och så många fler. Vi hängde efter jobbet då Anneli också kunde vara med. Vi humpade sten på stranden, åt kräftor på gränsen mellan Torneå och Haparanda och drack oss galna på Junk Island. Vi träffades hos Roffe och lyssnade på musik från hans enorma skivsamling. Vi käftade och älskade att göra det. Vi lurade Kurirens läsare att vi var två amerikanska filmmoguler och dagen efter orsakade en kö utanför Stadspuben den 2 april av hoppfulla som ville provspela.
Vi hade det jäkligt kul tillsammans. Och nu är du borta.
Jag hoppas att de som tror på ett liv efter detta har rätt. Du är värd så många år till. Men efter dig lämnar du ett svart hål med ljusa minnen och en fru, älskade Anna, som plötsligt står ensam i världen.
Tack för att jag och Anneli fick vara med och dela ditt liv under så många år. Du är saknad.
Clas
Efter lite fortsatt städjobb här hemma körde jag till Komethallen för att möta Stefan i något som skulle visa sig bli en ordentlig holmgång. Efteråt tävlade vi om vem som var tröttast men jag tror att Stefan vann den matchen. Den riktiga matchen vann faktiskt jag efter några heta set: 15–8, 13–15 och 16–14. Jag är nöjd med att ha kunnat hämta upp ett underläge med 4–10 och sedan 11–14 i sista och avgörande.
Hemma blev det lunch då en kamrat ringde och berättade att Janne, som jag jobbade med under alla år på Norrbottens-Kuriren och som är en god vän till både mig och Anneli låg på Karolinska svårt sjuk i sepsis efter en misslyckad sövning på Sundebrby sjukhus för några dagar sedan.
Det var Anna, Jannes fru, som hörde av sig och vi hoppas så att han skulle klara detta. Men det stod redan då klart att kampen skulle bli tuff.
Och bara några timmar senare ringde Anna igen. Nu satt hon vid sin makes sida och höll hans hand då han lämnat detta jordeliv och gått vidare. Så fruktansvärt och så orättvist att behöva dö för att något gått fel i samband med en operation.
Där stod vi vid spisen och lagade vår kvällsmat och grät, jag och Anneli.
Men det fanns alltså positiva saker under dagen. Bland annat fick jag besök av Karl-Johan som är en i vad jag kallar Felixgänget. Fyra killar som gillar AFU och som vill hjälpa oss så att vår dröm om en lokal och ett besökscentrum med utställning blir verklighet. Vi hann sitta ned och prata och sedan göra en tur runt huset där det finns en hel del roligt att fortsätta prata om.
När det väl blev kväll digitaliserade jag ytterligare en låda diabilder men jag och Anneli ringde också runt till Ylva, Rigmor, Tomas och Kicki och messade några fler för att berätta den tråkiga nyheten om Jannes bortgång.
Det blev också en stunds sittande och tittande på OS-invigningen. Även om vi sprang lite mellan teven och datorerna.
När Anneli lagt sig tittade jag vidare på invigningen. Och när elden tändes. Sedan blev det sängen och lite läsning.
