Innan vi gav oss iväg hemåt åkte några av oss ut till Gösta Carlssons tefatsmonument i Sibirienskogen utanför Ängelholms stadskärna. Dokumentärfilmarna ville gärna ha några filmklipp så jag berättade lite av Göstas historia på plats efter att vi vandrat den hala vägen ut till gläntan. Det var länge sedan jag var här och det är inte utan en nostalgisk känsla i hjärtat som jag nu åter gick in i den nu allt mer uttunnade gläntan.

Det är tråkigt att konstatera hur illa Ängelholms kommun sköter om denna turistattraktion och jag hoppas verkligen att du röjer upp så att de igjutna ”landningsavtrycket kommer fram igen, texten målas i med blått och de runda fönstren på tefatet också får tillbaka sin färg.

På bilden ovan ser ni Kaj, Håkan B, undertecknad, Mathias, Anders, Mats och Gunnar. Vi stannade i gläntan 45 minuter innan alla kände sig nöjda och Michael nästan hade förfruset sina fingrar. Den svenska vintern bet ordentligt på honom.

Sedan var det raka vägen upp till Jönköping, till en början med Mats och Gunnar efter oss. Men ute på Europavägen gasade vi på och stannade inte förrän vid Jet och Burger King igen. Kanske lite enahanda med hamburgare båda vägar men det var helt okej.

Nästa anhalt var Norrköping där vi lämnade av Håkan och tackade för en trevlig helg och en timma och fyrtiofem minuter senare var vi inne i Stockholm. En svår olycka på Essingeleden höll på att ställa till det men den visade sig vara på andra sidan och våra filer blev bara avstängda närmaste räcket. Södergående trafik fick desto större problem och lär ha blivit stillastående rätt länge.

På Stora Mossens tunnelbanestation lämnade jag så Kaj och Mathias som fick ta sig hem därifrån och sedan var det skönt att komma tillbaka hem efter 170 mil bilkörning på ett par dagar.

Anneli lagade underbart god torsk och jag pressade maskpotatis. En stund i soffan där vi såg Sverige vinna en dramatisk handbollsmatch över Kroatien blev grädden på ett bra kvällsmos. Sedan avrundade vi med det absolut sista avsnittet med John Nettles som kommissarie Barnaby och jag tycker nog att slutet blev ganska bra. Vi har, som så många andra, följt serien som har en hög mysfaktor i mordbranschen. Och många med oss kommer att sakna John Nettles lite buttra men självsäkra kommissarie.

Michael och Kerstin vid deras fina bil med zebramjuk inredning.

Monumentet är i dag bevuxet med mossa och inte särskilt vackert.

Inskriptionen ”Fena” syns inte längre särskilt tydligt.