I dag fyller Henry Svensson i Mariestad 90 år och jag har precis ringt och gratulerat honom. 90 år är en hög ålder och en ålder då de flesta börjar tackla av, men inte Henry! Han är fortfarande lika mycket på bettet som jag minns honom från 1974 då vi för första gången träffades sedan jag blivit omskriven i Mariestads-Tidningen som killen som ville bilda en ufoförening i stan.

Henry lärde mig oerhört mycket när det gäller ufo. Viktigast var kanske att han visade att man inte bara behövde sitta hemma och läsa böcker om frågan utan tvärtom kunde ge sig ut för att träffa ögonvittnena själv, på plats och med anteckningsblocket i handen. Han lärde mig också vikten av att återkomma med nya och gamla frågor för att på så sätt bringa klarhet i vad som egentligen hänt.

Vi har haft många trevliga stunder tillsammans, inte minst då jag följt med honom på hans många föredrag runt om i landet. Och jag glömmer aldrig de otaliga timmar som jag tillbringade i hans rum med amatörradiosändaren där han på 80-metersbandet gjorde sitt bästa för att upplysa folk om de senaste ufonyheterna. Inte alla uppskattade detta men Henry var inte den som gav sig utan strid. Och han brukade vinna.

Nu blir han alltså 90 och en starroperation och nya hörselhjälpmedel gör att han både ser och hör bättre än de flesta. Dagen kommer han att fira i hemmet med den största smörgåstårta han någonsin sett och en stadig ström av släkt och vänner – och givetvis tillsammans med sin sambo Barbro som ni kan se tillsammans med honom i soffan här ovan. Du ska ha en riktigt bra dag, Henry! Ett stort grattis och vi ses snart!

Sedan bar det av till pendeln och vidare till T-centralen för byte till tunnelbana mot Östermalmstorg där jag sedan vandrade några kvarter till Grev Turegatan och en väntande hälsoundersökning på Feelgood, vår företagshälsovård. I vanliga fall brukar besöken hos Feelgood äga rum borta vid Stockholm Stadion där de har sitt högkvarter, men nu hade en sköterska bokat mig hit. Vilket visade sig vara fel.

För sju minuter i ett, och jag hade tid till ett, fick jag klart för mig att receptionisten inte kunde hitta mig bland de bokade. Då hon ringde till sin kollega någon kilometer bort visade det sig att det var dit jag skulle. Bara tt lägga på en rem.

När jag kom ut öste regnet ned men det var bara att springa i god fart mot Östermalmstorgs tunnelbanestation igen, snabbt ned till tåget och sedan av vid Stadion, upp vid Musikhögskolan och sedan springa genom regnet igen. Och det vräkte verkligen ned. När jag efter ett antal stopp för lite återhämtning i form av gående, rusade upp för trappan och anmälde mig i receptionen med orden ”vill någon ta hand om en dränkt katt” så var klockan 13.14.

Fullständigt dränkt slog jag med ned för blodtryckstagande och pulskontroll (!) plus ett antal andra prover inne hos sköterskan. Måste erkänna att jag haft lägre puls men den var ändå okej liksom alla de andra proverna. Skönt att ha det där gjort.

Sedan blev det nästan raka vägen till jobbet med en liten avvikare förbi en korvkiosk vid KTH och en 7-Eleven vid samma skola. Lunchen intogs på tunnelbanan på väg till jobbet.

Jobbkvällen blev ganska diversifierad med artiklar om Ikeabombarna som greps i Polen, slaget om Sirte, New York-polisens tillslag mot en kontokortsliga och en hel del annat. Tittade också med ett öga på hur Sverige vann mot Finland i fotboll med 2-1. Intervjuade också en jemenitisk journalist om Nobelpristagaren Tawakkul Karman som fick fredspriset i dag. Modig kvinna.

Det blev en del annat gjort också men nu är jag trött och tänker ta taxi hem!