Efter frukost i Green River packed vi i vårt pick och pack i bilen och körde söder ut med sikte på Lake Powell och staden Page där vi bor i natt. Första delen av resan innebar ännu ett besök i Moab men den här gången passade vi på att stanna vid en fossilbutik som jag sett ligga längs vägen.

Och herregud vad fossil som såldes där! Mannen som samlat in de flesta började som sexåring och nu är han 89 berättade killen bakom disken. De flesta fossilerna hade mannen hittat i området men en del kom från andra håll. Redan utanför dörren stod flera stora delar av förstenade träd och inne i den ett fantastiskt fint dinosauriekranium och flera mindre fåglar som givetvis kostade många tusen men ändå, de gick att köpa!

Jag och Anneli nöjde oss med en mindre bit av ett förstenat träd, ett redwoodfossil, en svart obsidian från en vulkan och en förstenad mussla.

Sedan bar det av längs väg 191 förbi en rad små och fullständigt okända (för oss) orter för att till slut stanna för lunch i Bluff. Då hade Markus kört en bra bit och skulle fortsätta ännu en stund. Och det hade hunnit regna en kvart.

Mackorna vi åt vid en bensinmack i Bluff – och som vi hade köpt i går – var rena katastrofen. Men vad göra. de var vår lunch så vi åt så gott vi kunde. Toaletten på macken var inte mycket bättre eftersom den saknade papper. Vi gjorde ett försök att trösta oss med ett par chokladbitar men som så mycket annat här var de supersöta och smakade inget vidare.

Egentligen hade vi tänkt köra en annan väg men navigatorn ville köra 163:an vilket var en riktigt bra idé. För först kunde vi köra in och titta på den balanserande sten som kallas Mexican hat och som ser ut att kunna falla vilken sekund som helst.

Och sedan ledde vägen oss fram till Monument Valley, som vi hade tänkt att åka till i går (men tur att vi inte gjorde den jätteresan då) och som sett lockande ut när vi kollade in parken på nätet. Och den var rätt fantastisk att se, inte minst på avstånd då vi stannade längs den spikraka vägen som ledde mot formationerna i fjärran.

En klassisk bild som bara måste tas. När vi tog familjebilden med tidsutlösare som ni kan se här intill så fick jag sätta kameran på ett stativ och ställa det på biltaket vilket gjorde att bilden fick tas från sidan av vägen. Men när jag tog bilden på pojkarna kunde vi ställa oss mitt i vägen när det var fritt från bilar.

Efter en kvart fortsatte vi fram till parken som låg några kilometer längre söder ut. Parken drivs av Navajoindianerna och här gällde inte vårt nationalparkspass utan vi fick betala 20 dollar i inträde.

Monument Valley består av en rad fristående mindre berg som eroderat och fått den typiska form som vi tidigare sett på teve. Rött och vackert. Vägen ut i parken var grus och mycket gropig så högsta hastighet var 25 kilometer i timmen vilket oftast också var precis så fort som det gick att köra.

Som tur var var det inte så varmt i dag, bara runt 25 grader, och vi behövde heller inte gå särskilt mycket. Det mesta gick att se från bilen. När vi gick ut var det bara något tiotal meter för att kunna njuta av utsikten. Ja, ni kan se bilderna här i bloggen.

Efter två timmar var vi klara och jag fortsätta körandet mot Page dit vi kom vid 18.30 och stannade till på Walmarts för att handla lite mat till utfärden i morgon. Mackor och olika sallader blev det. Bättre mackor den här gången.

Vårt hotell, Knights Inn, var ett motell där Anneli lyckats boka ett rum för handikappade! Vilket inte gjorde så mycket. Men lite handikappade var vi trots allt då ingen av oss lyckades få igång duschen utan vi fick be personalen om hjälp. Man skulle tydligen rycka i handtaget så att det nästan lossnade från väggen – då funkade allt.

Bara hundra meter från motellet hade vi sett en Texasinspirerad restaurang som serverade revbensspjäll, något vi var sugna på. Restaurangen, Big John’s Texas BBQ, visade sig ha en bra kväll med nästan fullsatt både ute och inne men vi fick i alla fall ett bord för fyra. Inomhus. Ute spelade ett countryband för fulla muggar så att det inte gick att prata.

Men när vi hade ätit våra revben och druckit den lokala ölen gick vi ut för att lyssna en stund. Och det var bra drag, en del dansade och applåderna var hjärtliga. Några meter från oss stod ett par jättelika rökgrytor, om man nu kan kalla dem för det. Där inne fanns revbensspjäll i massor som en kille då och då kom ut och såg till. I den ena gris och i den andra biff.

Killen berättade att det tog sex timmar att göra klart en laddning och dem jag just nu såg höll på att prepareras för i morgon!

Mätta och nöjda gick vi sedan tillbaka till rummet, jag och Niklas efter tt ha gått en liten runda längs huvudgatan först, och sedan var det dags att slappa i sängen. Överraskande nog hade vi plötsligt vunnit en timma när vi kom in i Navajoland här i Arizona. Klockan gick nämligen på sommartid här i denna lilla region, inte som i Arizona i övrigt.

Som tur var upptäckte vi det när Niklas råkade höra ett samtal vid ett av de andra borden på restaurangen och vi kollade på väggen. Annars hade vi kanske gått upp en timma för tidigt i morgon. Då blir det båtfärd.

Wilson Arch någon mil eller så söder om Moab.

Mexican Hat borde kanske heta Sombreron. Snygg balansakt i vilket fall.

Niklas och Markus i Monument Valley.

Bergssidorna är vackert slipade av vinden.

Formationer i Monument Valley.

Vacker utsikt.

Mätta och nöjda efter kvällens revbensspjäll.

Utanför restaurangen var det levande musik.

Och jag fick en pratstund med revbensspjällskillen.

Klockan på restaurangen visade att vi plötsligt tjänat en timma.