I dag körde vi de två och en halv timmarna till Rachel, norr om Las Vegas. En liten ”stad” på några hus och 58 själar. Vägen dit består av ett antal oändliga raksträckor och när vi kom in på Extraterrestrial Highway, som den sista delen av vägen till Rachel döpts till, var det rena ökenlandskapet.

Vi hade stannat på en mack strax innan ET-vägen började för att putsa rutan ordentligt eftersom jag ville kunna filma genom den. Men tänk, bara en kilometer senare körde vi in i en mindre men omfattande gräshoppssvärm och så smattrade det bara till och rutan var lika skitig igen…

Rachel ligger bara någon mil från gränsen till det mytomspunna Area 51. Och det var ett av våra mål. Det andra var Little Ale’Inn som är fokalpunkten där alla ufointresserade som tar sig hit samlas. På menyn finns ett antal Saucerburgers och runt väggarna massor av ufobilder, signerade bilder från personer som Bob Lazar och John Lear, en signerad tack-affisch från regissörerna av filmen ”Paul” och en massa alienkrimskrams.

Men viktigast av allt att jag fick möjlighet att intervjua ägaren av etablissemanget, Pat Travis, och dessutom en tidigare militär som satt och åt tillsammans med sin fru. Militären hade varit inblandad i en radarobservation i Tyskland 1967 som var intressant och som jag kommer att ta upp i en artikel i nästa UFO-Aktuellt.

Det är givetvis lite av dröm att komma hit till denna lilla men så berömda restaurang och att få möjlighet att se infarterna till Area 51 med egna ögon. Det som slår en är hur öde allt är och hur få människor som bor här.

När jag intervjuat klart och vi ätit vår lunch satte vi oss i bilen igen för att åka in mot Area 51 dit det finns två vägar; en nära Rachel och en längre bort, som går in där den omtalade Black Mail Box en gång fanns. Brevlådan har fått ett oförtjänt mystiskt rykte men Pat Travis kunde avliva det en gång för alla: Lådan tillhörde en familj på en ranch lite längre ned på vägen men efter att en massa knäppskallar trott att den var en hemlig låda för Area 51 och gjort en serie inbrott i den tvingades de till slut att ta bort den. Och vi kunde själva konstatera att det var tomt där nu.

Vi började med att köra den väg som leder fram till vad som ofta kallas för bakdörren till Area 51 och efter nästan en mil nådde vi en bom och en stor vaktbyggnad plus skyltar som varnade för att fortsätta. Höga stolpar med lampor för att användas nattetid fanns det också plus en kamera på taket som med all säkerhet spanade in oss. Ni kan se mig och Niklas på Markus bild här ovan.

Vi parkerade en bit bort på den breda grusvägen och gick sedan fram och tog några bilder innan vi sa tack och hej och körde mot Mail Box Road några mil längre bort istället. För också den leder fram till en annan infart till basen. Och liksom på andra stället kommer man givetvis inte fram till Area 51 utan bara till det yttre skalskyddet för detta enorma område.

Också den här vägen är av grus men något bredare. Trots att den går ute i ett rent ökenlandskap mötte vi två väghyvlar som jobbade med att se till att göra den bättre och jämnare. Vilket väl säger en del om vart den leder.

När vi till slut kom fram till en backe och en skarp kurva kunde vi se en pickup stående på en kulle till höger om oss och till vänster, på en kulle, syntes en övervakningskamera på en stålställning. Mitt framför oss en till synes öppen väg men med varningsskyltar om att det är förbjudet att passera eller fotografera och absolut inte flyga med drönare. Tio meter längre in står en stor kamera som tveklöst håller oss under uppsikt när vi vänder vår bil på den smala vägen och går ur för att titta.

Så ser det ut vid ännu en infart till Area 51. Ni kan se en bild av ingången här nedan.

När vi kör därifrån lämnar vi ett rökmoln efter oss, den torra ökenvägen gör det lätt för den som vill upptäcka oss att också göra det. Men vi liksom övriga turister som tar sig dit (vi såg ett rökmoln före oss) utgör ingen fara för spanarna på kullen men håller dem vakna.

På vägen hem stannade vi till vid en hangar alldeles i början av Extraterrestrial Highway. Utanför står en enorm utomjording i metall som blickfång men inne i hangaren finns en butik med massor av prylar med olika stark anknytning till Area 51. Mycket ren science fiction. Butiken drivs av en George Harris som även planerar ett museum där men tjejen i kassan konstaterade att det nog aldrig blir klart så hon släppte in oss i det stängda rummet ändå.

När vi väl tänt lampan såg vi ett par döda utomjordingar liggande på golvet och lite snören hängande från taket i väntan på att få saker hängda i sig.Här finns en hel del att göra.

Den långa resan hem tog oss tillbaka genom Las Vegas till hotellet där vi det lugnt ett tag och tittade på teve (dokumentär om O. J. Simpson) innan vi gick över gatan och tog en taxi till Ellis Island, ett av många, många kasinon som också serverar mat till ett bra pris.

Chauffören var en trevlig kille från Houston som vi pratade bort några minuter med. Här i centrum kostar alla resor högst 15 dollar med dricks. Massor av folk på detta mindre kända kasino och vi fick vänta tjugo minuter på ett bord. Under tiden tittade på på USA–Ecuador och basket mellan San Francisco och Cleveland på teve.

Maten var riktigt bra och billig. För under 60 dollar fick vi fyra vällagade stekar med dryck. Min var röd som jag beställt den med bakad potatis och ett knippe friterade räkor plus en god IPA.

Efter maten gick vi några kvarter till MGM Grand där ett par kompisar till Niklas skulle vara men vi lyckades aldrig få kontakt med dem utan spelade lite bandit och roulette eftersom det ju är det man ska göra här i Las Vegas. Ingen succé. Efter att ha spelat bort våra 40 dollar tackade vi för oss.

Det är massor av folk i trafik på dessa stora hotell/kasinon och det är kul att bara sitta och titta på dem strömma förbi. Några tagna direkt ur en modekatalog med alldeles för höga klackar, andra i t-tröjor med plastdrinkar i näven.

Efter att ha gett upp storvinsten gick vi ut på Strippen och glittret och vandrade under någon timma med Ceasar’s Palace som mål. 28 grader varmt, tusentals människor och en härlig natt!

Vi stannade ofta för att plåta och titta, bland annat på en vattenkonsert framför Belaggio med musik och ett enormt fontänkomplex som fick massor av människor att titta och höja sina kameror. En ensam röst i öknen varnade oss för att vi alla är på väg till helvetet vilket han förstärkte med en skylt som sa att Jesus är lösningen.

Väl framme vid Ceasar’s kunde jag konstatera att det tak jag såg invigas 1980 fortfarande hängde på plats innan vi gick in och tog en drink i baren. En Tom Collins för min del. Då var klockan midnatt och vi skulle inte komma hem (i taxi igen) förrän efter 01.

Men dagen har också innehållet ett dödsbud. Fick veta att min vän och tidigare arbetskamrat Jan Källman avled i tisdags sedan han hastigt insjuknat i Bangkok där han bodde sedan länge. Vi arbetade tillsammans på Mariestads-Tidningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet och reste på en stor reportageresa till Japan och Malaysia på 80-talet.

Janne var en duktig journalist och bra kamrat och vi hade mycket roligt tillsammans. Jag hade epostkontakt med honom under våren och det känns riktigt konstigt att han nu är borta.

En av vägarna in till Area 51

Och vakterna kikade på oss från en kulle.

Familjen samlad vid början av Extraterrestrial Highway.

Jag intervjuade Pat Travis och spelade samtidigt in det på film.

Så här ser det ut vid vägen utanför restaurangen.

Niklas och Markus testar nätverket utanför restaurangen.

Matdags på Ellis Island.

Pojkarna plåtar på Strippen vid 22.30-tiden. Anneli väntar.

Taket vid taxiplatsen på Ceasar’s Palace som jag såg invigas 1980!