Så var det packardag efter att ha rest runt i västra delen av USA sedan den 27 maj. Det känns lite konstigt att lämna den här delen av världen efter så lång tid. Men, men, så är det.

Vi började i alla fall dagen med att titta på matchen Island–Ungern i fotbolls-EM och under tiden som jag och pojkarna gjorde det, i var sina rum, gick Anneli ut till poolen och lapade sol. Man vet ju inte hur mycket det blir av den varan hemma i Sverige igen.

Själv upptäckte jag att den här bloggen varit feldaterad sedan San Francisco. Ingen stor grej men lite förvirrande för mig själv som i framtiden kanske vill gå tillbaka till ett visst datum, då bara för att upptäcka att det inte alls stämmer. Så medan islänningarna sparkade boll framför mig gick jag igenom och ändrade alla datum så att de blev rätt.

Island gjorde en bra match men fick trots det inte vinna. Sent mål av Ungern gav 1–1. När matchen var slut var klockan nästan 11 här i västra USA.

Men, när så hade packat bilen och skulle köra så gick det inte! Batteriet mådde inte bra och motorn vägrade starta. Efter några fruktlösa försök ringde jag Nationals nödnummer och fick snabb hjälp av AAA som kom inom 20 minuter. Rolando dök upp med en ”jump starter” och jag fick vrida om nyckeln – men det hjälpte inte heller.

När Rolando själv gick in i bilen och försökte starta funkade det heller inte. Men till slut, av någon outgrundlig anledning, så startade den! Preliminär analys från honom var att batteriet inte hade orkat driva bränslet till motorn. Själv har jag ingen aning.

Vi tackade och körde iväg. Eftersom rådet var att köra en halvtimma eller så så gjorde vi det med sikte på Burger King några kilometer bort där jag släppte av övriga för att handla lunch medan jag själv fortsatte köra under tiden. Servicenivån på BK var noll och först efter drygt 30 minuter hade de fått våra beställningar så vi mötte upp på parkeringen utanför.

Medan jag satt där och väntade steg temperaturen till 104 grader, alltså 40 grader Celsius vilket blev rekord för hela resan.

För att vara på den säkra sidan så höll jag motorn igång hela tiden och efter att ha petat i mig min burgare så körde vi vidare mot Luxor eftersom vi ville se hotellet som består av en enorm pyramid med en lika stor sfinx framför. Efter att ha kört Strippen en sista gång lyckades vi till slut hitta en parkeringsplats på Mandalays p-hus och stannade där.

Luxor var häftigt men vi stannade bara där en stund eftersom vi ville vara säkra på att hinna med flyget (ombordstigning 17.45) ifall bilen skulle krångla igen. Men Markus hann i alla fall med att vinna en dollar på en satsad dollar innan vi gick tillbaka.

Tidsgränsen för att stå där gratis var en timma men vi glömde givetvis att registrera biljetten och kom på det när vi var på väg upp i rulltrapporna till nivå 4 där vi ställt bilen så Markus fick rusa tillbaka och fixa det. Själv gick jag före för att se om bilen behagade starta den här gången.

Gjorde den det? Nix. Jag vred på nyckeln men inget av vikt hände förutom att startmotorn surrade på. Illa. Klockan var 15.20 och det fanns inga garantier för att AAA skulle komma lika snabbt igen. Inte så kul att stå i ett parkeringshus i Las Vegas några timmar innan ens plan ska avgå och ha en trasig bil på halsen. Så medan jag rusade tillbaka för att hitta Niklas som hade den amerikanska telefonen så dök de andra upp och jag berättade den glada nyheten för dem: Inget krut i bilen.

Medan jag ringde numret till Nationals vägassistans igen så fortsatte jag att försöka få igång bilskrället och faktiskt, efter tre minuter (då jag fortfarande stod i telefonkö) så gick den igång efter ivrigt pumpande med foten på gaspedalen från min sida.

Markus som stuckit iväg för att kolla med en p-vakt vad vi skulle göra ifall vi inte kom iväg och vår p-tid gått ut blev snabbt tillbakaropad och så kunde vi köra ut mot flygplatsen som bara låg en kvart från vår parkering.

När vi så kom fram till Nationals återlämning berättade jag om våra problem och vi fick ställa bilen med motorn på längst fram i en kö medan killen gick igenom den och vi fick okej att ta skyttelbussen till terminal 3 där vår flight DY7106 går ifrån.

Det var inga köer vid Norwegians incheckning på flygplatsen och vi kunde gå rakt fram och få snabb hjälp varefter vi vandrade till E1 där vårt flyg skulle gå. Säkerhetskontrollen var noggrann med helkroppsskanning, skorna av och genomgång av handbagaget innan vi kunde pusta ut på andra sidan och ta en tur på Duty Free-området.

Nu sitter vi här på McCarran International Airport och väntar på att klockan ska bli 17.45 och ombordstigningen kan börja. Vi har handlat en flaska gin (23 dollar, inget är billigt på de ”skattefria” butikerna) i Duty Freen, lite godis och jag hittade en bok om Iridiumsatelliternas historia som jag investerade i.

Givetvis var planet försenat. Det blev ingen ombordstigning som planerat och först såg det ut som om vi skulle komma iväg efter 19 istället för 18.30. Men så blev det inte. Efter 19 satt vi fortfarande och väntade utan vettiga besked. Planet ska städas, var beskedet från personalen.

Men så, 19.15, kom beskedet att ombordstigningen kunde börja.

I morgon bitti blir det byte i Köpenhamn som väntar oss på andra sidan USA och Atlanten. Om vi hinner till vårt anslutningsflyg, vill säga. Inte mycket tyder på det. För att inte tala om våra väskor som lär få problem att hinna med samma plan som vi.

Här får vi hjälp att starta bilen.