Händelserik dag. Om man säger så.
Allt gick bara fint till en början då vi startade dagen vid 06 med frukost, strax före 07 körde vi iväg mot John Rimmer som bor på södra sidan av Themsen och vi tog en väg som gick strax utanför centrala London med en hel del trafik men rätt bra fart (nåja) som tog oss förbi planetariet och Madame Tussauds och till slut till Worple Street som John trodde skulle gå att parkera på.
Men, som så många andra gator i London så var den full av restriktioner för att hålla pendelparkerare bort.
Vägen dit var i alla fall intressant och vi var säkert på väg i 90 minuter innan jag lämnade Carl-Anton vid bilen och med raska steg letade reda på John Rimmer och började bära kassar i tre omgångar.
Tyvärr kunde vi inte träffa Judith, hans fru, eftersom hon låg på sjukhus.
Tack var snabb leverans och kort prat med John så var vi snart iväg, en timma före tidtabell.
Nästa stopp blev Benson på vägen till Oxford där vi träffade Valentine i fem minuter efter att ha stuvat in Johns kassar i deras garage. Det var kul att ses en kort stund men eftersom vi skulle träffas senare i kväll och sova över där – trodde vi – så blev mötet därefter.
För det var på vägen mot Portsmouth, närmare bestämt på A38 söder om Exeter som något hände. Efter att ha sett oljelampa blinka då och då och hört ett ljud från höger framhjul så körde vi upp för en brant backe då en liten bil körde ut framför oss och jag fick bromsa, sedan gasa för att ta mig förbi innan en lastbil skulle köra på oss bakifrån.
Och då började bilen låta som om någon dragit en stålpinne över ett stålstaket samtidigt som han sprang längs gatan. En kilometer senare dog motorn.
Och där stod vi (se ovan).
Att titta under motorhuven hjälper givetvis inte men det är sådant man gör. Bättre då att ringa närmaste verkstad och be om hjälp – och till Anneli och be om ännu mera hjälp.
Inte så kul att stå där i 90 minuter på väg till en ufolog som ska skicka med oss massor av böcker och papper och ringa honom och säga att bilen havererat. Enda positiva var att Carl-Anton hittade ett pund liggande vid vägkanten när han spankulerade omkring där.
Till slut dök bärgaren upp. Det visade sig att han inte började sitt skift förrän 15 och hade kommit direkt från hemmet. Det kunde kanske verkstaden ha berättat för oss kan man tycka. Kille kikade under huven och jag berättade vad son hänt och han kollade oljestickan som var snustorr. Och jag som haft bilen på service den 8 augusti med oljebyte och allt.
När jag frågade killen om hur läget var så var svaret lätt – massivt fel. Hela motorn måste bytas fick vi veta.
Så det var bara att hoppa in i hans bil sedan vår stackars Toyota hissats upp bakom oss och börja den sista färden in mot Plymouth dit jag ville ha den.
När vi väl fått bilen bogserad till Nigels adress i Plymouth mötte Nigel oss i en backe utanför hans hus. Nigel hade kontaktat en verkstad 100 meter bort som lovat att titta på bilen så det var bara för bärgaren att börja backa in på en gata som lutade så kraftigt att vi var nära att fastna. Det bara skrapade under bilen.
Och givetvis kom det en annan bil som ville förbi. Varför inte?
Men till slut lyckades han ta sig ut och vi ställde oss på gatan utanför verkstaden. Där gav jag bärgaren tio pund som tack för hjälpen och Nigel hämtade ägaren av verkstaden och tillsammans knuffade vi in bilen på området där en mekaniker konstaterade det vi redan visste. Bilen var ”kaputt” som han sa.
Under tiden hade jag varit i kontakt med Anneli ett otal gånger och hon hade kontaktat Trygg Hansa som också jag pratade med ett antal gånger. Hur skulle vi komma hem? Hur skulle bilen tas om hand? Fanns det hyrbil?
Jag föreslog att vi skulle hyra genom Enterprise som jag hyrt hos tidigare. Ingen bra idé skulle det visa sig.
Killen på verkstaden lovade ta hand om skrotningen men behövde registreringsbeviset så det bad jag Anneli mejla, vilket hon snabbt fixade. Sedan var det bara för oss att säga tack och hej till vår Toyota Avensis XGB 869. Den har gjort ett bra jobb under åren. Rullat 332.987 kilometer och bärgat hem tonvis med böcker, tidskrifter och arkivmaterial till AFU.
Nigel visade oss upp till hans hus där jag fortsatte ringa från min mobil som allt mer började tömmas på laddning. Laddare, den hade jag kvar hos Bob i London. Trodde inte att jag skulle behöva den. Efter en stund ringde försäkringsbolaget tillbaka och sa att det var okej att åka till Enterprise och plocka upp en hyrbil. Så det gjorde vi.
Men ändå inte.
När vi kom dit, 17.15, skrev jag på alla papper och allt verkade bra ända tills killen bakom disken kallade på chefen och han konstaterade att jag inte fick hyra av dem eftersom jag hade krockat med en av deras bilar för ett par år sedan och nu fanns på deras lista över folk som inte fick hyra.
Suck. Detta hade jag ingen aning om eftersom allt var fixat och klart med dem från det tillfället och att jag fått deras reklamutskick om att hyra bil i två år.
Nu hade klockan blivit så mycket att det började bli lätt panik. Alla bilfirmor stängde 30 minuter senare och jag försökte förtvivlat få tag på försäkringsbolaget så att de kunde hitta en ny uthyrare. 17.45 fick jag kontakt men då konstaterade vi att det var för sent för i dag.
Som tur var ställer Nigel upp och kör oss till London i morgon. Han skulle ändå dit – men med buss. Nu avbokade han biljetten och vi fortsatte att lasta ned hans donation i form av dokument och böcker i hans bil istället.
Jag ringde runt till Valentine, Bob och Fran som vi skulle besöka och berättade hur läget var och så ringde Niklas och tyckte synd om oss. Tack för det!
Och så måste jag boka flyg hem. Det blir inget besök i Nederländerna. Har mejlat dem jag skulle träffa där också.
Nigels fru Barbara fixade Fish’n Chips och var sitt glas vin och sedan satte vi oss i köket och pustade ut och åt vår första matbit sedan 06.30 i morse.
Sedan gick vi till puben, The Colebrook Inn, hundra meter bort, tog en pint och pratade en timma. Om ufo. Skönt som omväxling denna dag. Jag visade en power point om AFU och sedan pratade vi om framtiden för brittisk ufologi, bland annat. Tyvärr hade puben bara Courage… Typiskt för denna dag antar jag.
Nu blir det kväll. Och tack till alla som har hört av sig, det behövde vi. Inte den bästa av dagar.
På väg mot sista vilan i Plymouth.
Nigel och Carl-Anton med en kopp te på verkstaden.
Nigel plockar böcker åt AFU från sin hylla.