Den stora stenen på bilden ovan är en del av den jättelika meteorit som kraschade ner i norra Sverige för 800.000 år sedan. Ännu så länge ligger den undangömd några våningar upp hos geologerna på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm i väntan på att göras i ordning. Sedan ska den ersätta sin 150 kilo lättare tvilling som redan nu står utställd.

Den nya meteoriten hittades också den på ungefär 1,5 meters djup i området kring Muonionalusta norr om Pajala. Den väger mer än 300 kilo och när jag tittade på den i dag så kunde jag se hur den hade de för järnmeteoriter typiska kristallstrukturerna under ytan.

Området kring sjön Kitkiöjärvi gömmer med all sannolikhet många ton av den en gång jättelika meteoriten som måste ha orsakat stor förödelse när den slog ned. Platsen har blivit mål för många ”plundrare”. Utrustade med metalldetektorer plockar folk från andra länder med sig meteoritbitar ut ur landet och eftersom dessa inte skyddas av någon lag så gör de inget brottsligt. Helt klart skulle dock forskarna vid Naturhistoriska se att allt som hittas också fick stanna i Sverige.

Fynden i den nordsvenska myllan visar också på det faktum att ingenting är beständigt på denna jord. Inte ens metallstenar från rymden. Runt 300-kilosbjässen fanns ett flera decimeter brett område där stenen hade eroderat bort. Många hundra kilo järn har under årtusendena förvandlats till jord.

Själv hade jag med mig ett par möjliga meteoriter till geologerna, bitar som folk har skickat till mig. På bilden längst ned ser ni hur forskarna undersöker dem. Nu visade det sig att ingen av de tre fynden kom från rymden. Något annat hade i och för sig varit märkligt eftersom sådana fynd är mycket ovanliga – trots jättesmällen i Muonionalusta.

Kristallstrukturen på en del av ytan som har skadats.

I bakgrunden syns den drygt 150 kilo tunga meteoritdelen från Muonionalusta som i dag finns utställd på Naturhistoriska. Den kommer att ersättas av det nya fyndet så snart som en ny monter har byggts. I förgrunden syns en del av Sikhote-Alin-meteoriten som föll i Sibirien den 12 februari 1947. Också den en del av en många ton stor meteorit som splittrades i luften.

Jan Olov Nyström (vid mikroskopet) och Ulf Hålenius undersöker några av de stenar jag hade med mig.