Bloggandet är den nya farsoten och själv bidrar jag till den så gott det går. Till slut är var man och kvinna sin egen nyhetsbyrå med rapporter från folkdjupet. En del intressant för andra än dem själva men det allra mesta av icke omistlig kvalitet. Vilket inte gör så mycket – Vi som bloggar gör det ju lika mycket för vår egen del som för våra läsare.

Eftersom jag var och lyssnade på ett föredrag om internet i dag så fick jag och vi andra som var där en del impulser och idéer. Men det som slog mig mest är att varje människas offentliga yta ökar med åtminstone kvadraten på varje ny läsare som hans eller hennes blogg får. Reaktionerna på det vi skriver kommer numera i en stilla ström från den yttervärld som vi bara kan ana.

Resultatet blir att de mest kända och lästa bloggarna till slut inte kan stå emot stormen. I takt med att deras läsare allt mer tror sig känna bloggarna själva (för de skriver ju inte så sällan om personliga saker), ja i takt med det så ökar också chansen (risken) att de kommer att höra av sig för att få höra mer, kanske med ett personligt mejl eller till och med ett telefonsamtal.

Den lilla tid vi alla tycker oss ha beskärs alltså ännu mera och till slut kommer kändisarna att sluta svara på mejl och inlägg. En absurd situation, givetvis. En situation där de som vill nå ut till slut måste sluta med just detta när trycket på dem blir för stort.

Dit är vägen lång för småbloggare som undertecknad. Så jag fortsätter väl och skriver ett tag till utan större risk för att bli dränkt i mejl eller synpunkter.