I dag damp Orfeo Angeluccis bok ”The Secret of the Saucers” ned i brevlådan. Boken kom ut 1955 och var en i raden av märkliga berättelser från amerikanska män som alla påstod sig ha träffat rymdfolket och inte sällan fått åka med i deras flygande farkoster. Till skillnad från många av de andra 50-talsutvalda var det många som trodde på Angelucci. Kanske inte på att han verkligen hade mött dessa rymdvarelser men väl på hans ärlighet kring det han trodde sig ha upplevt.
Ni kan se Angelucci på bilden här ovan, en bild som är hämtad från en av hans böcker.
Angelucci såg sitt första flygande tefat 1946 och 1952 tog han emot sitt första budskap från dem som styrde farkosterna. En kopp med okänt innehåll materialiserades framför honom sedan två små lysande bollar kommit ut från en större farkost och en röst sagt till honom att inte vara rädd. När den då 40-årige Angelucci drack ur koppen var det den underbaraste dryck han någonsin druckit och ”alla mina otrevliga sympton försvann”.
Angelucci fick ta emot ett kärleksbudskap som han senare skulle sprida till skrattande medmänniskor. Men han lät sig inte nedslås utan gav några år senare ut boken ”Son of the Sun” (1959) där berättelserna blev än mer märkliga. Han möter Adam, en jordman som rest genom solen och tillbaka och kan förvandla vatten till champagne. Boken är Adams historia om hur han träffar varelser från alpha Centauri och vad de upplever tillsammans.
Även om notabiliteter som C G Jung uttalade sig välvilligt om Angelucci (han trodde inte att han ljög utan att han hade visioner) och många var positiva till hans mjuka framtoning så finns det inte mycket att ta på i den fantasirika berättelsen. Det blir som så ofta med kontaktpersoner: antingen tror man på dem eller så ser man dem som bluffmakare.
Det tråkiga är att få om ens någon av dessa personers samtida skeptiker brydde sig om att testa dem och kolla upp deras berättelser på riktigt. När den amerkianska ufoorganisationen Nicap erbjöd sig att testa ett antal av dessa kontaktpersoner så var Angelucci en av två som anmälde sig frivilligt. Den andre var George van Tassel. Men testet genomfördes aldrig och frågan är om det hade betytt något i sak. Den som tror på sin egen historia, hur påhittad den än är, klarar ett sådant test utan problem.
Nu är Angelucci borta sedan många år och vi som lever i dag kan bara bedöma honom utifrån hans egna texter. Till skillnad från Adamski tog han aldrig några bilder eller stoltserade med utomjordiska fotavtryck som vi kan betvivla. Ensam står han där med sina ord som 50 år senare känns främmande och med mycket liten betydelse för den tid vi själva lever i.
