Det är alltid roligt att få brev även om jag numera oftast får nöja mig med e-varianten av sådana. Rätt många skriver till mig efter att ha läst min bok ”Det okända” och de flesta berättar om egna upplevelser. Flera av dem har gett mig okej att publicera vad de berättar i en kommande bok.
Är det något jag har lärt mig under alla år med ”det okända” så är det att många, många går och bär på upplevelser av olika slag. Under den rationella fasaden finns ofta en mjukare sida som tror på både spöken och tefat. Det är väl det som gör oss till människor antar jag. Att vi kan visa upp två så vitt skilda ansikten av oss själva. Även om vi oftast försöker dölja det ena för att inte väcka anstöt.
Vår värld är inte så enkel att förstå och forskarna har ett stort problem när de försöker förklara vad de har kommit fram till. Ofta måste man ta till bilder och metaforer som trots att de till synes verkar förklara saker och ting egentligen blir för mycket av förenklingar och inte sällan för tankarna fel.
En del vetenskapsmän har helt enkelt gett upp tanken på att försöka förklara för allmänheten vad de har kommit fram eller vad de sysslar med. Andra brinner för att sprida kunskap och tar gärna till populärvetenskapliga metoder för att föra ut sitt ämne till den breda massan. Även om de riskerar att tappa lite av stringensen och vissa fakta på vägen.
Att förenkla betyder att man måste välja bort. Att något tappas på vägen. Jag kan förstå att en del tycker att det inte är värt förlusten och därmed inte vill ägna sig åt att popularisera.
I mina ögon gör dessa forskare fel. Män som Peter Nilson och Knut Lundmark och kvinnor som Marie Rådbo ”sänkte sig” till allmänhetens nivå och lyckades nå fram. Astronom Rådbo har till och med ”sänkt sig” så lågt att hon skriver för barn och ungdom. I många kollegors ögon är det att slösa bort sin karriär.
I mina ögon är Marie en hjälte som inte nog kan prisas. Det är sådana som hon som kommer att locka in den nya generationens astronomer till högskolorna. Ni kan se henne på en bild jag tog av henne i februari i år.
—
Fortsättningen på den här bloggen blev sen. Franska valet, som jag bevakade från DN-redaktionen, tog all min tid resten av kvällen. Hann bara med en sen utflykt till 7Eleven för att köpa en macka eftersom jag inte ens hann med att äta under kvällen. Hjälpte en vilsen igelkott på vägen dit. Kotten var på väg över Rålambsvägen och rakt ut i asfaltsdjungeln. Jag tog min medhavda kvällstidning och puttade honom (henne?) tillbaka in mot ett grönare område.
Annars var det som sagt mest Sarkozy för hela slanten. Värst var det runt klockan 20 då Sarkozy höll sitt segertal samtidigt som Sverige slogs för livet under de sista minuterna av matchen mot Finland. Aldrig har jag haft så stor nytta av min hyfsade simultankapacitet som då.