Kosmos är fyllt av överraskningar. När man kikar upp en vanlig (klar) kväll så kan man tro att det mesta som går att se redan har setts. Inte särskilt många stjärnor orkar lysa igenom de ljusförorenande gatlamporna ens här ute i suburbia. Inne i stan är det än värre.
Tar man sig ut på landet kan det hända att tankarna förändras. Plötsligt inser man att det finns rätt många stjärnor att kika på för våra teleskop trots allt. Ändå kan vi människor bara se 6.000-7.000 med blotta ögat. Trots allt en ganska överkomlig mängd.
Men vi befinner oss alla på botten av en guldfiskskål som just håller på att växa igen med sjögräs. Det mesta som lurar där ute har vi inte haft en chans att kika på ännu. Och det mesta kommer vi människor heller aldrig att hinna se.
För inte så många veckor sedan upptäckte astronomerna en jordliknande planet som fick namnet Gliese 581c. Och för några dagar sedan meddelade den amerikanska rymdstyrelsen Nasa att ett team forskare hade registrerat den största enskilda stjärnexplosion någon människa hittills bevittnat. En mäktig supernova, 150 gånger så massiv som solen, i galaxen NGC 1260 omkring 238 miljoner ljusår bort.
Den exploderande stjärnan fick namnet SN2006gy. Säga vad man vill, namn är de inte särskilt duktiga på. Ni kan se den på teckningen ovan som jag har hämtat från röntgentelskopet Chandras hemsida.
Den nya supernovan ligger i stjärnbilden Persues men det är ingen idé att ni börjar spana efter den. Trots den otroliga energi som strålar ut från den enorma explosionen så ligger SN2006gy alldeles för långt bort för att våra ögon skulle kunna uppfatta de spridda fotoner som hittar hit. Det är ett under att inte bara Chandra kunde se den utan också ett par jordbaserade teleskop.
För att vi jordbor ska kunna njuta av en supernova krävs det att den exploderar i vår egen vintergata. Där såg jag själv en stjärna födas i slutet av augusti 1975. Jag glömmer aldrig känslan när jag gick ut på bakgården i mitt föräldrahem i Mariestad och som vanligt kikade upp mot stjärnhimlen. Och där fanns en extra stjärna! Klockan var 21.30 och det var den 29 augusti. Jag har fortfarande anteckningarna kvar.
Stjärnan låg nästan rakt över mig i Svanens stjärnbild och syntes så klart att hela Svanens välkända figur förändrades under några dagar innan novan åter förlorade sig glans och försvann helt för blotta ögat. Det hade varit den näst starkaste novan under 1900-talet.
Det var en häftig känsla. Jag plockade fram kameran och tog en serie bilder av den nya stjärnan och lät sedan en kamrat framkalla rullen. Vilket visade sig vara en dålig idé. Kamraten sabbade de flesta av negativen men några räddades till eftervärlden.
Himlen bjuder på överraskningar. Kosmos på ännu fler. Det kommer säkert att komma än knepigare sådana i framtiden.
En av mina egna bilder av Svanen med den nya stjärnan 1975. Novan är den ljusa stjärnan längs upp till vänster. I mitten Deneb och lite längre ner till höger Sadr.