I dag var jag till posten och hämtade 13 kilo brasilianska ufotidningar som AFU fått som en donation från en ufoorganisation där. Det rör sig om cirka 100 exemplar vilket kommer att plugga igen hålen i vår bristfälliga samling från detta uforika land ordentligt. Trots att inflödet av donationer är stort kommer vi givetvis aldrig att kunna få tag på alla olika böcker och tidskrifter som vi skulle vilja ha. Men med den här typen av donationer så kommer vi i alla fall en bit på vägen. Det viktiga är at vi kan erbjuda de undersökare som söker information hjälp i så många fall som möjligt.

Lördagens lunch blir ovanligt välbesökt eftersom Niklas har två kamrater som sovit över här. Jag träffade dem strax före 02 i natt när de kom från en annan kompis 18-årsfest. Efter ett par nattmackor så fick grabbarna sova i extrasängarna i källaren och märkligt nog, för att vara tonåringar, så var flera av dem uppe redan före 11 i morse.

Lunchen blev korv och bröd med mos som tillval. Och så givetvis gurkmajonnäs det oundvikliga. Snart kör Anneli in mig till jobbet där det vankas Melodifestval, deltävling ett! Jag lär väl rapportera direkt på DN.se. Det har ju blivit en tradition.

Och så blev det. Direktrapport i ett par timmar vilket är kul men också lite tröttande. Inte minst eftersom musiken är så kass. Fick i alla fall ihop en ordentlig kommentar efter varje låt vilket innebär att man måste ha lyssnat in sig på dem i förväg. Annars finns det inte en suck att hinna med att skriva. Nytt för i år för min del var att jag också försökte lägga lite roliga länkar från texten.

Nu var det inte melodifesten som blev mitt första uppdrag när jag kom till jobbet (dit Anneli körde mig) utan att skriva en blogg till en olycka (där ingen skadades) i USA där ett flygplan tappat en stor del av på en parkeringsplats. När jag snokat runt lite på nätet så upptäckte jag att fler än 50 personer, bara i USA, hade dödats av fallande föremål från flygplan sedan 1982. Inget att leka med med andra ord.

Kvällen bjöd också på en positiv överraskning när författaren Whitley Strieber bjöd in mig till att bli hans vän på Facebook. Efter att ha tackat ja så hade vi ett litet mejlutbyte där han skrev att han mycket väl kom ihåg vårt första – och enda – möte i Stockholm 1988. Då intervjuade jag honom som första svenska journalist om hans nya bok ”Närkontakt”.

Sedan hade vi några brevutbyten men tappade kontakten. Jag fortsatte givetvis att läsa hans böcker, tror att jag har läst alla nu, och har följt hans skrivande.

Kvällens sista samtal gällde en man som skadat sig efter att ha tolkat på en snowracer efter en bil. Gör inte det! Jag ringde skuten på Uddevalla lasarett vid 00.30 och fick då beskedet om att de just höll på att skriva ett pressmeddelande som skulle skickas ut vid 01. Eftersom jag slutar då så bad jag att få återkomma före 01 och få beskedet uppläst. Det gick bra fick jag veta.

När jag så ringde 00.55 svarade en annan sköterska. Hon lät meddela, med faxen tjutande i bakgrunden, att texten just nu skickades ”till tidningarna”. När jag frågade om det även gick till DN så fick jag veta att det gick till Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Inte vad jag menar med ”tidningarna”.

När jag åter bad att få veta innehållet muntligen eftersom TT skulle ta tjugo minuter på sig för att skicka ut det, om de över huvud taget skulle göra det, så frågade sköterskan misstänksamt om hon kunde lita på att jag verkligen ringde från en tidning. Det försäkrade jag men undrade lite försynt samtidigt vad det spelade för roll. Hon hade ju just skickat ut texten för att den skulle bli allmänt känd.

Debatten fortsatte en stund och jag fruktade för varje sekund att hon bara skulle lägga på. Ett vanligt trick bland akutsköterskor.

Mycket tveksam började damen då att prata med kollegor innan hon till slut bestämde sig för att berätta det alla snart ändå skulle få veta också för mig.

Sjukvårdspersonal skulle behöva en grundkurs i offentlighet och att prata med folk.