Eftersom Niklas har valt fotografisk bild som extra ämne i skolan, vilket jag tycker är bra och trevligt på alla sätt, så får han då och då uppgifter som har med kamerahantering att göra. Och i dag, när solen sken som bäst, så gav vi oss ut för att hjälpa honom med några av dem, Anneli, Markus och jag.

Första uppgiften var att fånga föremål i rörelse med hjälp av korta exponeringar. Så jag kastade en boll medan Markus sprutade vatten genom munnen och slängde sig i en snöhög. Sedan var jag tvungen att springa till bussen, som jag missade, medan de andra fortsatte med ytterligare två av övningarna.

På väg till jobbet ringde jag mamma som fortfarande har en fruktansvärd värk. Jag lider med henne varje gång vi pratas vid och hon har till och med svårt att hålla i telefonluren någon längre stund. Det är fortfarande morfin som gäller.

På jobbet hände det några saker ganska snabbt. Först kom nyheten om att två svenska soldater hade skjutits ihjäl i Afghanistan och sedan att ett kraftverk, som var under konstruktion, hade exploderat i USA. Jag bevakade båda händelserna och lyssnade med över en mobiltelefon när ÖB höll presskonferens.

Men nu håller snuvan på att äta upp mig. Det är inte längre lika lätt att jobba känner jag. Visserligen kunde jag glädjas över en god pizza på La Barca tillsammans med Staffan och Anders, men det hade varit bättre om näsan hållit sig i schack.

Allra sist, en halvtimma innan det var dags att gå hem, ringer den svenska Afghanistanstyrkans ställföreträdande kontingentchef överstelöjtnant Gustaf Wallerfelt upp och jag får en möjlighet att intervjua honom om dödsskjutningen. Det blev en kort intervju på mobil från Afghanistan.