Eftersom jag inte kunde sova så hämtade jag min nya Terry Goodkind-bok från byrån i hallen och lade mig att läsa redan vid 07.30-tiden. Lite för kort natt egentligen men å andra sidan är boken spännande. Del 23 i serien om ”Sanningens svärd” som det är. När jag tyckte att det var dags att gå upp så hann jag göra tre-fyra sidor i UFO-Aktuellt, äta lite frukost och ringa till Biodlarna i Enköping för att prata om hur vi ska göra med allt vi har kvar i stugan där och ändå ha tid på mig innan busen gick. Så det kan vara bra att inte sova för länge ibland.

Hann till och med med ett avsnitt ”Vita huset” när jag åt min lunch.

När det gäller stugan i Enköping, som kommunen där slänger ut oss från efter drygt 30 år, så har Biodlarna, som vi hyr ut till i andra hand, fått dispens att stanna till och med den sista maj. Jan Delvert lovade oss nu att få komma dit och plocka UFO-Aktuellt när vi så behöver så länge de är kvar, vilket löste ett problem för oss.

På jobbet intervjuade jag den svenske pilot som såg det ännu icke identifierade föremålet utanför Gardermoens flygplats i går. Fick numret av en man på SAS och piloten visade sig vara trevlig och vettig att prata med. När jag nådde honom hade han landat i Tromsö och vi pratade i tjugo minuter. Ni kan läsa artikeln här. Vad han sett är oklart. Själv är han säker på att det var något slags flygplan eftersom han tyckte sig se vingar.

Lustigt nog förstod piloten inte vad jag menade när jag bad honom uppge föremålets vinkelutbredning. Först när jag bad honom jämföra med en finger på en utsträckt arm så fick jag ett relativt mått. Det var ungefär lika stort som en pekfingernagel.

Det blev en del annat på jobbet också. En snowboardåkare störtade 400 meter och slog ihjäl sig i Norge och en 12-åring i Sverige råkade åka skidor ned i ett björnide där han väckte björnen som bet och rev honom ordentligt. När det gällde olyckan i Norge var det länge oklart var den förolyckade kom ifrån, det stod bara ”utländsk” på den norska lokaltidningens hemsida. Så jag ringde upp redaktionen och bara tre minuter senare ringde de tillbaka och kunde berätta att det var en ung man från Kirgizistan.

Slog en signal till Niklas i Dublin också. Han satt och åt lunch med sina kompisar när jag nådde honom. De hade precis varit på studiebesök på Guinnessbryggeriet och var på väg till ett annat på Jameson’s whiskeydestilleri. Det lät ju som en heldag.

Jag och Staffan hann smita ned på Lilla Asien där det blev buffé för honom och biff med lök för mig. Igen. Frågan är när jag ska våga byta det konceptet.