Medan Anneli och Lena tog sig en kulturtur på Kinnekulle och Mikael tog med sig Rasmus, Emil och Markus till Årnäs för att fiska (det blev en och en halv mört) så körde jag in till Mariestad för att träffa Henry Svensson ett par timmar. Henry fyller 90 år i oktober och vi har känt varandra sedan 1974 då han såg en artikel i Tidning för Skaraborgs Län om att jag och några kamrater skulle bilda en ufoförening i Mariestad. Då ringde Henry och berättade att han hållit på med ufofrågan i ett par årtionden och att vi nog borde träffas.

Detta var alltså 37 år sedan, jag hade nyss fyllt 16 år och Henry var på väg att bli 53, alltså lika gammal som jag är i dag.

Sedan dess har vi undersökt en rad uforapporter tillsammans och jag har varit med honom på ett otal av hans föredrag runt om i södra Sverige. Som sällskap, biljettförsäljare, presentatör, affischerar och samtalspartner. Henry var en oerhört viktig inspiration och även om vi sedan dess har både bråkat och diskuterat så att det stått härliga till så har vi alltid hållit kontakten och kunnat sätta oss ned för att bryta våra åsikter.

Så nu satt vi där igen, i var sin fåtölj, medan Barbro ställde fram var sina flaskor med fruktsoda. Barbro är Henrys nav och stöd och han erkände utan omsvep att utan henne, efter det att hans fru Astrid gick bort för ett antal år sedan, hade han knappast klarat sig.

Henry är sig faktiskt rätt lik trots att han alltså närmar sig 90. Tanken är fortfarande skarp och han argumenterar lika ivrigt för sin sak och sina sikter som förr. Under de två timmar som vi satt där hann vi diskutera en hel del saker som rör vårt gemensamma intresse, ufofrågan. Henry har fortfarande ett brinnande intresse för frågan och trots att vi inte är överens om allt så var vi båda nöjda och glada över att återigen ha träffats. Det var faktiskt ett helt år sedan sist även om vi sedan dess har haft någon telefonkontakt och även ett par brev.

Henry lärde mig mycket när jag var ny och färsk, bland annat att ständigt återvända till de fall som var särskilt intressanta. Att aldrig släppa taget utan att komma igen med nya, och samma, frågor till en observatör. Själv får han fortfarande nys på spännande fall och han berättade om ett där en kvinna i 20-årsåldern berättat för honom hur hon sett en landning av en farkost i trakten av Töreboda. Han planerade nu att besöka henne för ett längre samtal.

Henry har hållit ett antal studiecirklar genom åren och faktum är att han har en sådan på gång hemma i köket också i dag. Det är visserligen folk han känner men genom att genomföra cirkeln är han med säkerhet den ende i Sverige som kör en ufocirkel just nu.

Våra två timmar gick rätt fort. Henry och Barbro skulle på födelsedagskalas och strax före 14 var vi tvungna att bryta upp. Men vi var överens om att försöka att ses lite oftare än bara en gång om året.

Sedan jag lämnat Henry körde jag tillbaka till Dunderhult och de andra som nu också var på väg hem. Vi packade ihop våra saker och plockade sedan med oss Emil och Rasmus i bilen för att de skulle sova över hos Raili där också vi bor. Så på kvällen blev det kortspel (Chicago) och sedan tittade vi på den märkliga matchen mellan Japan och USA där Japan blev världsmästare i fotboll för damer mot alla odds.

Nu när vi har gjort resan Åstabron–Dunderhult fram och tillbaka passade jag på att mäta hur långt det var. Det finns nämligen en gammal genväg över Klyftamon som är kringelkrokig och grusvägig på en stor del av sträckan mot den vanliga vägen som till största delen går via Europavägen mot Göteborg. Resultatet blev att den krokiga genvägen visade sig vara både närmast och snabbast:

Klyftamon: 32,6 kilometer på 30 minuter.

Europavägen: 41,8 kilometer på 33 minuter.

Så nu vet vi det.

Jag och Henry hemma i hans soffa fotograferade av hans sambo Barbro.