I dag drog vi hela gänget till Maison de Megalithe som är navet för Carnacs många megaliter. Här kan man få information eller köpa böcker och titta på en utställning. På andra sidan gatan ligger Méneclinjeringen som vi gick för att kika på. Någon guidad tur på engelska fanns det inte så vi kikade på egen hand. Området är inhägnat men jag lyckades prata mig in en stund för att ta några bilder.
Sedan fortsatte vi till flera av de andra platserna, platser som jag redan sett men som de andra inte hade besökt. Förutom Niklas då. En av platserna som ingen sett förut var en stor menir som stod ensam ute på fält vid Kerluir och med en minidolmen dold inne i ett snårigt buskage som vi först orkade gå förbi. Skyltar är inte alltid uppsatta.
En annan dolmen som var ny för oss alla låg i slutet av en lång allé och sedan en bits fotvandring genom en lummig skog. Platsen hette Kercadu och var privat mark så det kostade en euro att gå in. Där inne kunde vi med nöd och näppe se en stenyxa inristad i taket, något som skulle återkomma i en annan dolmen i Locmariaquer senare i dag.
Efter matpaus i La Trinité sur Mer bar det av till dagens sista stenmål, den stora anläggningen i utkanten av Locmariaquer. Där finns det en 21 meter hög megalit som nu ligger på marken i fyra delar, troligen efter en jordbävning, men också en dolmen som kallas Table-des-Marchants och som innehåller flera fina illustrationer inhuggna i väggar och tak. Ni kan se några av dem här nedan.
Efter alla stenarna drar vi till stranden för lite strosande. Tittar på folk, snäckor och sand. Men vårt egentliga mål, att hitta en glasskiosk, gick inte att nå. Så istället körde vi tillbaka till Carnac och Bulevard de la Plage där vi hittade en restaurang med fina glassar och en parkering precis utanför. Så där stannade vi till och ät oss väl smaka.
Dagen avslutades sedan på La Côte, Carnacs finaste restaurang och, enligt uppgift, omnämnd men utan stjärna i Michelinguiden. Där åt vi oss igenom en inte alltför billig men god meny. Problemet var att veta vad det var vi åt eftersom menyn var helt på franska och ingen av personalen talade engelska. Men mätta och nöjda blev vi samtidigt som jag nog tror att den där stjärnan lär restaurangen få vänta på.
En lång och innehållsrik dag är slut.
En bild tagen innanför avspärrningarna till Ménec visar ett av de hus som faktiskt ligger mitt i stenlinjen.
Några japaner fotograferar dolmen vid Kermariolinjeringen.
Kerluirmegaliten ligger söder om Kermariolinjeringen och…
…ett stenkast därifrån finns en liten dolmen. Ylva och Anneli inspekterar.
Vid Kercado finns en dolmen som är väl bevarad och där man kan gå in. Inträde en euro.
Inne i den tog Ylva ett kort av hela familjen.
Den 21 meter höga men fallna megaliten i Locmariaquer.
Inne i dolmen Tables-des-Marchands syns en stenyxa ritad i taket. Niklas spanar.
Längst inne i dolmen är en av stenarna rikt ornamenterad. Också den här bilden är tagen utan blixt.
Niklas spanar efter djurliv på stranden i Locmariaquer.
En liten gosse med solglasögon på samma strand.
Glass intages på Bulevard de la Plage.
Servitrisen på La Côte funderar över hur hon ska översätta ett franskt ord till engelska. Gick inget bra. Niklas och Anneli väntar spänt.
Nästa servitris ser till så att vinet får godkänt av Ylva.
