I dag blev det en dag på stranden. Till sist. Något som alla utom jag sett fram emot tror jag. Vi tog bilen till Quiberon som ligger längst söderut på en lång landtunga som bilder en halvö väster om Carnac. En stad där också färjan till Belle Ile avgår ifrån. Vi hade planer på att åka till denna förtjusande ö men det blev stranden på fastlandet istället.

Innan vi tog sanden i besittning gick vi en runda längs sydspetsen där vågorna slog högt och våldsamt mot karga klippor. På västra sidan fanns ett par megaliter som trotsigt stod ensamma på ett fält. En av dem nästan fyra meter hög men tunn som ett löv.

Vi genade tillbaka rakt genom stan och passerade en gata där alla satsat på blåa fönsterluckor och dörrar innan det blev lunchdags på en restaurang nere vid strandgatan. Jag åt en underbart god hemlagad hamburgare som var röd i mitten och säkert hade börjat sitt restaurangliv som råbiff, något man självklart också serverade. Brödet var av det ovanligare slaget – stenhård topp. Men det var faktiskt inte så dumt.

Men sedan blev det playan. Inte så många där när vi dök upp men det fylldes snart på. Jag och Niklas vandrade hela stranden fram och tillbaka efter att vi hade badat. Och Atlanten är inte nådig. Först undrade vi varför det var färre än tio personer i vatnet längs hela stranden men svaret var enkelt – det var svinkallt. Eftersom det blåste lätt så märktes inte solen men Markus fick faktiskt av sig skjortan efter en stund (bilden överst).

Efter några timmar tyckte jag att vi hade fått nog med solen och vi packade ihop och gick. Vilket var tur med tanke på den färg som vi uppvisade på väl valda kroppsdelar senare på kvällen. De kräftor och räkor som vi åt till kvällsmat tävlade med oss i färgrikedom.

På vägen hem stannade vi i Carnac för att handla inför kvällens mat. Vi höll på att inte hitta någon söndagsöppen butik men till slut spårade Anneli en Super U som faktiskt inte stängt klockan 13. Kvällens mat blev egenkokta havskräftor och smaskiga räkor som var färska och fina.

Den här mannen klippte gräset på en tomt utan hus mitt i ett område med ogräs, buskar och sten.

Inte långt från havet alldeles utanför stadsgränsen i Quiberon står den här megaliten som har sällskap med en annan mindre.

Sedda från sidan var stenarna tunna som löv. Niklas vandrar vidare.

Ylva beundrar de många havsblå fönsterluckorna och dörrarna på en gata i Quiberon.

Grabbarna hade givetvis med sig sina böcker. De läser båda samma serie om ”Sanningens svärd”. Och det gör jag också.

Sanden var underbar liksom vädret.

I badet med Niklas. En kylig upplevelse.

Niklas vandrar på en rätt välfylld strand i Quiberon.

En torrlagd hamnbassäng i Carnac. Tidvattnet ställer till med en hel del.

I förarsätet med Niklas i en bilkö i Carnac.

I solen blir stenarna i Kermariolinjeringen fina.

Kermario igen.

Kvällens mat blev egenkokta havskräftor och inköpta färska räkor.

Ylva blåser ut sin brinnande crepes.

Alla samlade vid maten fotograferade av kyparen.