Efter sex timmars stärkande sömn på en tunn madrass och en alldeles för liten kudde vankades det frukost i Per-Åkes kök. Leif och Olle sov också de traditionsenligt över och vid niotiden var vi uppe och hoppade. Kroppen kändes som om man hade fallit från fyrtioandra våningen och sedan blivit överkörd av en ångvält men när man väl satt framför frukostbordet hade den värsta värken stillat sig något.

Ingen rast och ingen ro. Ett par timmar senare rullade jag och mamma mot Jönköping för att träffa min morbror Nisse. De första milen söder om Skövde skvallrade om att vinden hade nått stormstyrka på sina ställen. Tjocka träd hade fallit över vägen och fått sågas i bitar för att bilarna åter skulle komma fram.

När vi väl kom fram så hade Nisse piggat på sig. Vilket var alldeles utmärkt eftersom det också var hans födelsedag. Men han var svag och orkade inte gå ur sängen men det gick bra att prata med honom och minnet var det inget fel på. Mamma bestämde sig för att stanna några dagar men efter att ha käkat tillsammans med Majbritt och Clas och Anneli (japp, de heter också så) så drog jag vidare genom regnet upp längs Vättern och hem.

Som tur var var det handbolls-EM på radio som sällskap och jag fick tiden att gå med att lyssna på när Sverige krossade Slovakien. Vid 19.30-tiden körde jag in på uppfarten här hemma och nu hade musklerna hämnats ordentligt på resten av kroppen för den behandling de utsattes för i går. Med viss möda släpade jag mig ur bilen och in.