Väckning 04 för mig och pojkarna och alla andra som skulle till Nazca, Anneli och de andra hade valt att stanna i Lima för att titta på guldmuseet och gå på stan. Och det blev en riktigt lång dag eftersom vår flygning från Pisco blev försenad fyra timmar. Något som ställde till det för oss och försenade lunchen till klockan 15.
Medan vi väntade åkte vi in till hamnen och tittade på pelikanerna och fiskebåtarna som lastade av sin fångst. Något som intresserade pelikanerna!
Under tiden gick Anneli och övriga på Larcomuseet och tittade på en massa fina föremål, bland annat på skallar (sist bland alla bilderna) som inkaindianerna opererat på, så kallad trepanering, där man ser att såret har läkt och patienten alltså överlevt skalloperationen. Bilden högst upp visar några av Nazcalinjerna som vi skulle få se från luften. Observera hur det finns en punkt där en rad linjer strålar ut från i bildens mitt.
Vår flygning över Nazca gjordes i ett Twin Otter-plan med specialstora fönster med plats för 16 personer. Alla med fönsterplats. Och flygningen blev ett minne för livet. Sikten var perfekt och piloterna duktiga. De svängde det relativt stora planet så att båda sidor fick se allting så bra som möjligt. Vilket också gjorde att det gick att se alla figurerna från båda sidor. Och att några blev illamående.
Tyvärr har jag inga bilder att lägga ut här eftersom jag använde min Nikon och Anneli hade med sig Ipaden för att fixa kontantkort till den (vilket hon gjorde) så fotona kommer först när vi kommit hem. [Och det har vi gjort nu!]
Hela flygningen varade två timmar med 45 minuter över själva Nazcalinjerna. Och vi fick se alla de finaste figurerna: Familjen, Astronauten, Kolibrierna (det finns två), Spindeln, Apan, Händerna, Trädet, Krokodilen och mycket mer. Det var stundtals som att åka slänggunga och alla mådde alltså inte så bra. Markus blev väldigt tyst och fick blunda för att inte kräkas medan Max Magnus fyllde på i sin spypåse med jämna mellanrum och svettades floder. Själv mådde jag som en kung och detta var verkligen en av resans höjdpunkter.
Det som gjorde största intryck var nog myllret av linjer. Det fanns ingen ordning på dem utan de pekade åt alla håll och gick ofta över varandra. Inte minst hade linjemakarna varit helt osentimentala när man drog nya linjer som ofta gick rakt över de fina figurerna; de flesta hade skadats på det sättet.
Hur jag än tittade och funderade kunde jag inte förstå varför von Däniken och andra har tolkat in en utomjordisk inblandning när det gäller linjerna. Visst, de är ofta spikraka men på flera ställen syns också att de inte är det. Och visst går de långa sträckor över den snustorra öknen. Men just myllret och oordningen ger snarare intrycket av att detta är något som har skapats under flera hundra år och inte genom ett slags högteknologisk insats på kort tid.
Nu ska man ha klart för sig att von Däniken inte hävdar att linjerna skulle ha varit några landningsbanor för utomjordiska rymdskepp. I ”Tillbaka till stjärnorna” skriver han visserligen att han ”tveklöst” får intrycket ”av en stor flygplats” men tillägger att han inte tror att alla dessa linjer skulle ha varit landningsbanor. Istället hävdar von Däniken i boken att de utomjordiska besökarna anlade två landningsbanor (som mycket väl kan vara borta nu) och att det övriga som i dag syns på Nazcaslätten är invånarnas försök att kalla tillbaka gudarna till sig.
Alltså: De hundratals linjer som i dag syns från luften är Nazcafolkets arbeten och försök att locka de mäktiga gudarna dit igen.
Vad djurfigurerna och de övriga figurerna hade för roll i allt detta är svårt att säga. von Däniken menar att när gudarna inte kom så började människorna skapa figurer som representerade flygandet för att sedan övergå till alla möjliga djurfigurer. Där gissar von Däniken lika bra som någon annan, kanske sämre.
Detta är inte den moderna arkeologins tolkning även om också forskarna tror att det kan röra sig om tecken avsedda för gudarna. Men snarare gudar som kom med vatten till en öken där det i genomsnitt regnar 20 minuter per år.
I vilket fall hade jag och de andra i planet mycket att tänka på när vi återvände mot norr och Pisco.
Tråkigt bara att vi blev så sena att vi fick skippa ett annat stopp och istället åka för att äta på La Pilota, en bra restaurang inte långt från flygplatsen. Snabb service och en fin trerättare. Jag tog havsaborre med en iskall öl.
När vi äntligen var tillbaka i Lima var klockan 21 och vi var riktigt trötta. Men vi hann med ett kort möte utanför hissen där Anders Persson och Anneli plus allt fler som anslöt berättade om sin dag. May-Britt hade halkat på en hundskit och slagit sig illa i höften och nu är det bara att hoppas att hon kan gå i morgon.
Nu måste vi sova. Väckning 05 i morgon.
Den här typen av linjer fanns över allt.
En bred linje och en smalare genomkorsas av en väg.
Breda ”linjer” som smalnar av finns det gott om.
Ännu en typisk Nazcalinje.
Här slutar linjen rakt i ett stup.
Och tittar man nära på den så är sidorna inte raka.
Linjemakarna har ofta dragit dem över varandra.
Bred ”aveny” smalnar av – klassiskt.
En linje med 90-gradiga svängar.
Valfisken ligger i ovanstående linjes övre 90-graders sväng.
Det är svårt att se att alla de hundratals linjer som fanns under planet skulle peka mot några särskilda stjärnor.
Den här linjen går rakt genom en del av ett berg.
Och den här går över ett berg där den delar sig i två.
Samma linje men här syns delningen.
Här har några av linjerna ätits upp av vad som verkar vara strömmande vatten i en nu torr fåra.
Vackert! Helt enkelt vackert!
Här har man använt en annan metod och gjort diken för att markera kanterna.
Den här figuren på en bergssida kallas ”Astronauten”, ett sentida påfund.
Hunden är som övriga figurer stor – skulle gissa på 50 meter lång.
En av de klassiska figurerna – Apan.
Under Apan finns den här geometriska formationen.
Den första av två kolibrier sedd från lite högre höjd.
På lite närmare håll ser man den vackra, 97 meter långa, bilden.
Ännu en klassiker – Spindeln.
Kondoren är ett bra exempel på hur Nazcalinjerna skapare skoningslöst dragit linjer rakt över bilderna.
Papegojan ser mera modern ut.
Trädet och Händerna är två figurer som ligger nära den panamerikanska highwayen.
Och inte så långt därifrån finns en figur som jag inte hittat något namn på.
Händerna ser nästan ut att vara gjorda av Picasso!
Här syns hur den stora vägen skär rakt igenom figurer och linjer.
Kolibri nummer två från hög höjd.
Och från lite lägre.
Den här geometriska figuren kallas för Stjärnan.
Och denna figursamling på en bergssida för Familjen.
Hemresan blev vacker den också!
Trepanerade skallar.