Så var det slut. Efter fyra månader som kulturredigerare gjorde jag sista passet i dag. Och det känns vemodigt att lämna avdelningen. Den första tiden var inte så rolig. Jag hade hamnat där eftersom redaktionsledningen gjorde om Namn och Nytt, den avdelning jag stortrivts på och gått till med glädje i hjärtat under några år. Efter bantningen fanns det inte längre plats för mig eftersom jag ansågs ”överkvalificerad”. Istället ville man absolut att jag skulle fylla en lucka på Kultur.

Jag behöver knappast skriva att detta kanske inte är den bästa starten på en ny arbetsuppgift. Men hur som helst, nu är det dags för flytt igen, en trappa ned, som bevakningsredaktör på DN.se och centraldesken där jag ska jobba som redaktör. Men under de fyra månaderna på Kultur lärde jag känna folket där och upptäckte att många av mina – och andras – fördomar om avdelningen var helt tagna ur luften. Här träffade jag mycket kunniga och sympatiska personer som verkligen brann för sitt jobb. Och vi redigerare var verkligen med i teamet.

Så när jag satte mig i bilen vid 20-tiden, efter att ha städat upp på skrivbordet, så kändes det riktigt tomt. Samtidigt får man perspektiv på det man gör. Jobbet är bara en del av livet. Den viktiga delen är familjen, Anneli och barnen. Och dom lär jag få mera tid för framöver. Men först väntar två månader med tidiga morgnar och helt andra uppgifter innan det är dags för friår.

Läste att två av de omkomna i bussolyckan var från min hemstad, Mariestad. En mamma och en pappa som nu lämnar flera barn ensamma efter sig. Det är för sorgligt och alla mina problem med jobbyten förbleknar i sammanhanget. Som sagt. Viktigast är familjen och att barnen har det bra. Allt annat kommer på andra plats.