Så blev man avtackad av arbetskamraterna med blommor och fika. Lite sorgligt att lämna kulturredigeringen efter bara fyra månader. Men det har bara varit positivt med ett trevligt jobb, bra kamrater och en god stämning på redaktionen. Nu jobbar jag lördag och söndag innan jag börjar som bevakningsredaktör på onsdag. Vi får väl se vad det innebär i praktiken. Efter två månader på den posten väntar nio månaders friår från första april och det är inte utan att jag ser fram emot den ”ledigheten”.

Bussolyckan utanför Arboga var ruskig och efter vad mamma hade hört på lokalradion så var omkring tio människor ombord från Mariestad. Det är bara att hoppas att ingen vi känner tillhör de omkomna eller svårt skadade. Nio har rapporterats döda. Enligt Nerikes Allehanda är de skadade och omkomna från Mariestad, Falköping, Hova och Skövde.

Jag och min familj har kört sträckan förbi Arboga otaliga gånger och inte sällan har jag kastat ett öga ned för den branta slänten och funderat över varför det saknas ett vägräcke. Egentligen helt obegripligt eftersom minsta felmanöver kan sluta med en svår olycka. Nu gjorde det det.

När svåra olyckor inträffar hoppas man ju alltid att ingen i ens närhet ska vara inblandad. Det kan ju tyckas själviskt eftersom andra i så fall måste drabbas istället. Men det är ju så vi människor fungerar. Det som inte händer nära oss kan vi rationaliera bort. Ju längre bort desto mindre blir ett människoliv värt.

En klassisk journalistisk ”regel” är att hundra döda i Bangladesh är likvärdigt med en i Sverige. För att en händelse som inträffar på en avlägsen plats ska få utrymme i tidningen måste den antingen vara mycket spektakulär, ha drabbat svenskar (eller möjligen nordbor) eller ha väldigt många omkomna. Det är en sorglig ekvation men kanske nödvändig för att vi inte ska dränkas i elände och mörker.

Men detta sagt så måste vi lära oss att känna empati och sympati för alla som faktiskt drabbas. Kan vi inte det så blir vi avtrubbade åskådare utan känslor. Och därmed mindre mänskliga.