Några av er har säkert hört talas om Det indiska reptricket. Ni vet det trick då en indisk trollkarl får ett tjockt rep att ringla sig upp mot himlen för att bli alldeles styvt. När detta är gjort låter han en pojke klättra upp längs repet tills åskådarna inte längre kan se honom. Efter en stund, under visst svärande eftersom den olydiga pojken vägrar komma ner, klättrar magikern efter – beväpnad med en vass kniv eller ett svärd. När också han försvunnit blir det tyst en stund varefter det hörs ohyggliga ljud och delar av den stackars pojken börjar ramla ned. Magikern kommer efter, samlar ihop delarna och täcker dem med ett skynke – och simsalabim! pojken återuppstår.

Ett hyfsat trick får man väl säga.

När jag såg att en ny bok publicerats i ärendet med titeln ”The Rise of the Indian Rope Trick” (Little, Brown) av Peter Lamont så kunde jag inte låta bli att beställa den på Amazon. Och den gjorde ingen besviken. Eller snarare, den gör nog ganska många besvikna.

Låt mig först säga att jag tidigare hade läst om reptricket i John Keels underbara ”Jadoo” (Messner) från 1957 som redan på omslaget skryter med att berätta ”sanningen” om det indiska reptricket. Keel hade nämligen utfört det själv med hjälp av ett tunt uppspänt snöre och en medhjälpare (som tyvärr flydde för en störtskur vilket gjorde tricket något halvdant).

Men Lamont lyckas visa att tricket inte bara är relativt nytt utan dessutom är helt och hållet påhittat. Mannen bakom legenden hette John Wilkie och skulle med tiden bli Secret Service förste chef. Men i slutet av 1800-talet arbetade Wilkie ännu som journalist på Chicago Daily Tribune och den 8 augusti 1890 publicerade han anonymt en artikel där han berättade om hur två amerikanska män blivit vittnen till det indiska reptricket under en resa i orienten. Den ena av männen hade ritat av den indiske fakirens alla rörelser medan den andra hade tagit flera bilder med sin Kodak.

Båda kunde berätta hur de sett repet stiga mot skyn och en pojke klättra upp för att försvinna. Något styckmord inträffade inte utan efter en stund försvann också repet. Men…

… när den fotograferande mannen sedan framkallade sina bilder så syntes inget av det som hans kamrat hade ritat. Inget rep, ingen pojke. Bara fakiren sittande på marken. Förklaringen var att fakiren hade hypnotiserat åskådarna till att se det som han ville att de skulle se. Det indiska reptricket var alltså inget annat än en illusion.

Men vänta lite! Vilket reptrick? Faktum var, skriver Lamont, att det inte fanns någon dokumenattion eller för den delen någon som kunde berätta om ett sådant trick i Indien före 1890. Nej, hela historien föddes på en sida i en Chicagotidning i augusti detta år. Och den som hade hittat på alltsammans var alltså John Wilkie vilket tidningen också snart erkände.

Men det hjälpte inte. Innan trycksvärtan hunnit svalna hade historien börjat sin färd runt jorden. Tidningar runt om i världen publicerade den och snart började det också dyka upp ögonvittnen. Ögonvittnen till ett trick som ingen i Indien hade hört talas om innan Wilkie skev om det.

Lamont har gjort sin läxa och plöjt mängder av litteratur för att hitta några spår efter reptricket före 1890. Men allt tyder på att det uppstod i det ögonblick som tidningspojkarna skrek ut sin vara på Chicagos gator. För att kolla upp hans källor beställde jag en av de böcker som han refererar till, major L H Bransons ”Indian Conjuring” som publicerades 1922. Branson hade tillbringat 23 år i Indien och så snart tillfälle givits erbjudit en stor belöning till den som kunde visa reptricket för honom. Men ingen kunde det. I sin bok erbjuder han 300 pund, en ansenlig summa 1922, till den som kan göra det. Lamont konstaterar att belöningen aldrig behövde betalss ut. Och än större belöningar har utfästs senare med samma klena resultat.

Men ögonvittnena då? Och bilderna? Efter att ha läst Lamonts bok och med den erfarenhet jag själv har av ögonvittnen så måste jag erkänna att de som har stigit fram för att vittna känns föga övertygande. Bilder, som den här nedan, är inget annat är förslagna bluffar som har förberetts dagar i förväg. De två indierna är i själva verket två engelsmän och tricket behövde en veckas förberedelser på platsen innan någon fick komma dit.

På scen är situationen en annan och där har tricket utförts åtskilliga gånger. Men ute i det fria, på en plats vald av någon annan än fakiren, har det ännu inte gått. Det indiska reptricket existerar bara i vår egen fantasi.

Men om någon i läsekretsen tror sig veta annat så skriv gärna. För reptricket lever och har hälsan och den gode Wilkie är det ingen som längre kommer ihåg.

Och: GRATTIS IRRE! Har försökt att ringa dig men du verkar ha gått under jorden. Kram från CS.