När Anneli tog bilen till Nåttarö i morse och Markus senare stack till golfbanan så hade jag istället tid att jobba lite med datorvård. Eller mera korrekt, med arkivvård av filer som inte blivit sorterade i datorn. Eftersom inflödet är tämligen rikt så gäller det att se till så att allt hamnar i rätt märkta mappar och döps till något relevant så att det sedan går att hitta bilden eller texten när den väl behövs. Det gick faktiskt ganska bra, så bra att jag kunde börja bränna ned några skivor med pdf-böcker och annat som jag lovat Anders Liljegren på AFU.
AFU har ju inte bara ett mycket stort pappersarkiv, alltså böcker och tidskrifter (och en massa annat) utan även ett växande arkiv med digitalt material. Något som just nu ökar i omfattning sedan en av våra duktiga Fas 3-anställda helt specialiserat sig på detta. Vi tar gärna emot sådant material.
Innan jag åkte till jobbet ringde Sven från Falköping och ville kolla hur det går med Norrlandsplaneringen och sedan Steve som satt ute på en sjö i en av de båtar som vi ska ta med oss upp. Kollade att båten flöt och hur länge batteriet till den elektriska motorn kunde tänkas hålla.
På tunnelbanan in fortsatte jag (efter att ha börjat så smått i natt) att läsa Axel Odelbergs bok om Sven Hedin och Adolf Hitler: ”Vi som beundrade varandra så mycket.” Eftersom jag är mycket intresserad av Hedin och älskade Odelbergs förra bok om honom ”Äventyr på riktigt” så kommer detta att bli en riktig bladvändare. Odelberg skriver bra, har jobbat hårt med att plocka fram sina fakta och är djupt intresserad av sitt ämne, vilket märks.
Kvällens jobb startade direkt när jag upptäckte att vikarien som skulle rapportera vad Julian Assange hade att säga när han i dag bröt tystnaden hade stora problem med ljudet i sin dator. Så jag antecknade och snabbskrev en artikel som jag sedan byggde på till ett hyfsat referat. Det var lite märkligt att höra Assange hylla och tacka Ecuadors president för hans kamp för yttrandefriheten när jag sedan, medan jag åt en god pasta på La Barca, läste Expressens reportage från Ecuador och där såg att samme president gjort sitt bästa för att tysta både tidningar och andra möjligheter att yttra sig i det egna landet.
Jag skrev om ännu ett tågstopp, den här gången datorhaveri i Malmö, nationalistiska protester mot Japan i Kina, bränder i USA, problemen i Grekland, terrordåd i Jemen och att en man sköts ned på öppen gata i Stockholm. Däremellen besvarade jag med en dåres envishet rader av mejl från rasister och vanligt folk som hade synpunkter på att DN.se inte skrev ut vilken folkgrupp det var som bråkade i Malmö i går. Det tar tid att svara alla men jag vill heller inte att folk ska säga att vi inte tar deras frågor på allvar.
Så varför skrev vi inte vilken folkgrupp det var då? Eftersom det inte hade med själva slagsmålet att göra och eftersom vi inte vet att alla som deltog faktiskt kom från samma grupp. Dessutom är den typen av information snarare till för att göra rasister glada än att förklara vad som verkligen hände. En publicering skulle snarare bidra till att skapa problem än att lösa dem.
Nu är det slut för i dag.
