På morgonen, efter väckning 05, lämnar vi Trujillo för en fyra timmars bussresa norr ut mot Chiclayo. På vägen skulle vi stanna vid El Brujo innan vi skulle fortsätta till ett museum som heter Kungliga gravarna. Där förvaras fynden från den intakta graven Huaca Rajada, Herren av Sipán. Men vi var tvungna att hoppa över den eftersom vi inser att schemat var väl tajt tilltaget.

På vägen norr ut ordnade Carl-Anton en gissningstävling med 25 frågor där det med hjälp av kluriga ledtrådar gällde att komma på ett mansnamn och efter mycket funderande, där jag och Anneli hjälptes åt en del, hade jag och May-Britt och Max Magnus 22 rätt var, och jag vann lottningen om första priset som var en medalj med texten ”Namnexpert juni 2013, Peru”.

Nå, efter att ha hoppat över El Brujo blev det istället Túcume där Thor Heyerdahl under en tid ledde utgrävningarna och sedan skrev en bok om dem. Jag har den i hyllan hemma. Efter ett besök på museet som innehöll det mesta från utgrävningarna av Saipanpyramiderna. Museet var en riktig sevärdhet och vår guide kanonbra, men allt drog ut på tiden och snart hade vi varit där i mer än tre timmar, det blev ont om tid och guiden fick elda på lite på slutet då det mest spännande började dyka upp.

Det fanns mängder av vackra guldföremål och rekonstruktioner av gravar och bilder från utgrävningarna, men fotoförbud var det! Museet var värt varje minut. Och så fick vi se en teckning av en person med europeisk kungakrona igen, alltså en liknande som vi såg i Månpyramiden i går. Nu fick vi förklaringen – det var ingen krona utan fjädrar och kopplingen till Europa minst sagt svag.

Sedan var det lunchdags på El Cantaro i Lambayeque där det blev anka igen för min del. Mycket god men lite kött och ett fantastiskt ris med chilismak. Som vanligt var gatorna inte bara numret för små för vår buss utan också belamrade med knepigt parkerade bilar, grushögar och vilsna tuctucar. När vi skulle ut fick chauffören backa vilket korkade igen en korsning helt en god stund.

Till slut kom vi så fram till Túcumes pyramider som på håll mest liknade berg. Och inte heller dit var det lätt att ta sig. Efter mycket krångel längs smala bygator tog sig chauffören via lite backningsmanövrar och efter att ha trängt sig mellan grus- och stenhögar och en illa parkerad tuctuc i en korsning fram till pyramidområdet.

När vi väl var framme hade vi mindre än en timma på oss att titta på pyramiderna. Och vi försökte verkligen ösa på guiden så mycket vi kunde. Vi som orkade, hela familjen, klättrade och klev upp på en utsiktsklippa för att fota en del av området. På bilden ovan ser ni Markus framför en av de 26 pyramiderna.

När jag frågade guiden om vi kunde få komma in i en av pyramiderna visade det sig att ingen tänkt på det, så jag gjorde klart att det var precis det som gruppen förväntade sig. Då skickade han iväg Nancy, agenten som reser med i bussen, för att fixa detta och 16.45 samlades vi för att ta oss till en visningspyramid. Att ta bussen var inte att tänka eftersom chauffören lyckats vända (och nog inte ville göra det igen), så det blev tuctuc för alla! Och det blev full fart.

Väl framme blev det en lugn rundvandring längs en spång som omgärdade den en gång 30 meter höga byggnaden som i dag bara stack upp några meter ur marken.

På väg tillbaka hittade vi en skadad fågel som en av tuctucförarna tog med sig på styret, själv delade jag tuctuc med Alex och Niklas. Sedan var det dags för nästa prövning för den stackars bussföraren då han fastnade i en ledning mellan ett par hus och fick skicka ut en kille med ett långt bamburör för att lyfta ledningen över den stora bussen. Gissa om gatans invånare flockades i fönstren och på gatan.

Väl i Chiclayo hade solen gått ned och klockan blivit efter 19 när vi checkade in på Hotel Los Portales. Incheckningen gick snabbt, jag och Anneli i rum 505 och pojkarna i 404. Klockan 20 samlades ett gäng för att gå ut och ta en bit mat, och tog oss till slut fram till restaurang Hebron efter vissa problem. Att fråga folk om vägen var inte så framgångsrikt som vi hade trott; många visste inte själva var de var. Servicen på restaurangen och maten var inte den bästa men portionerna väl tilltagna med stora köttbitar till mig och pojkarna och en lasagne till Anneli. Halvbra alltså.

På vägen hem köpte jag och Markus vatten genom gallret till en stängd butik och sedan dök en störig sopbil upp där föraren för hand ringde i en rejäl klocka som hängde bakom förarhytten, vilket hördes över halva stan.

Nu är klockan 23.30, Anneli har somnat och uppstigning 05 väntar.

På väg till restaurang Hebron i Chiclayo.

Hyfsat nöjda restauranggäster.

På vägen hem mötte vi sopbilen som larmade genom en handringd klocka.

Markus handlar vatten sent på kvällen.