I dag lämnar vi Chachapoyas för att ta oss till den lilla byn Cocachimba där befolkningen arbetar med att skörda sockerrör. Härifrån kommer vi att gå i två timmar till den 771 meter höga vattenfallet Gocta vilket gör det till världens tredje högsta. Här är klimatet närmast tropiskt och området djungelliknande. Picknicklunch väntar. På eftermiddagen tar vi oss vidare mot staden Moyobamba.

Det blev en riktig tidig uppgång, 04.21, och natten var kortkort. Men klockan 05 rullar bussarna iväg mot Gocta och vi gör det längs de ordinarie kringelkrokarna. När vi kommer fram till vår frukost har solen precis börjat visa sitt ljus bakom bergen. Mycket vackert.

Chauffören kör rakt över en fotbollsplan fram till en liten oansenlig restaurang där vi går in och blir serverade en enkel frukost. Några tuppar och hönor pickar runt på planen.

Vägen som väntar oss har beskrivits som lätt att gå men med en del trappor i början. I själva verket är den allt annat än det; hal med lera, stenig och brant där uppförs- och nedförsbackarna avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Det känns snart i hela kroppen.

Vilka man går tillsammans med förändras i takt med att folk kroknar eller vilar. Det är varmt men som tur är molnigt men snart är alla svettiga rakt igenom kläderna. Anneli bestämmer sig för att bara en kortare sträcka vilket även Carl-Anton och några till gör.

Själv känner jag att orken finns där så jag går hela de 6,5 kilometerna tillsammans med bland andra Niklas och Markus, Anders Persson och några till. Max Magnus tar på sig löparskorna och springer så mycket sträckan tillåter, imponerande!

När vi kommer fram till fallet har det gått nästan exakt två timmar sedan vi startade, guiderna räknade med att det skulle ta en halvtimma längre men helt klart kan det lika gärna ta tre timmar, så usel är stigen.

Max Magnus är redan framme när vi kommer dit och han går nere bland stenarna och letar fossil, vilket det visar sig finnas gott om. Men enbart snäckor. Så också vi ger oss ned för ännu en hal sluttning med det mäktiga fallet brusande 200 meter ifrån oss och hittar en hel del fina snäckfossil som vi plockar på oss.

Nu är vi på cirka 2.000 meters höjd, alltså 1.000 meter lägre än i går så även om man får andas lite oftare och hjärtat dunkar lite hårdare så går det bra.

Vi slår oss ned på en avsats med utsikt över fallet och äter vår medhavda matsäck, tar bilder, filmar och laddar batterierna för en tuff tillbakamarsch som vi inleder en timma efter det att vi kommit dit.

Jag kan lugnt säga att det blev en prövning men 1 timma och 40 minuter senare är vi tillbaka i byn igen och ingen av oss kan fatta att det faktiskt gick 20 minuter fortare hem än dit. Kanske för att vi inte stannade och tog några bilder.

Tillbaka i Cocachimba får vi en applåd när vi vandrar över den med tuppar och hönor befolkade fotbollsplanen. Några var mer värda detta än andra, som Marianne från Västkusten som kommer en halvtimma senare tillsammans med sin man Jan som fått rida en del av vägen eftersom han har ett dålig knä. Men också han gick i 40 minuter i vardera riktningen eftersom det blev för svårt för hästen att ta sig fram sista biten. Då fattar ni hur stigen var.

Lunchen intogs sedan på samma lilla restaurang som vi åt frukosten på. Där finns också toaletter, givetvis utan lyse, toapapper, tvål och varmvatten enligt peruansk tradition. Markus och Niklas tog chansen att tvätta fötterna.

Sedan bär det av mot en mindre stad där vi byter buss till vår stora som nog liknar ett rymdskepp i folks ögon. Skönt att sitta bra igen. Guiden Luis kommer med de frimärken som Anneli beställde i går så nu har vi 16 stycken till Europa för 6 soles var.

Resan längs Andernas östsida går sedan i utkanten av Amazonas och vi ser en typ av skog som kallas molnskog. Vi stannar vid en utsiktspunkt där vi ser skog så långt ögat når. Ännu en vacker utsiktspunkt.

Vi får några riktigt svettiga möten med tankbilar och får stanna till för att det inte ska bli problem i kurvorna.

Sedan bär det av igenom en rad byar där folk har byggt sina hus med plankor, något vi inte har sett tidigare. Märkligt nog har de som målat husen bara målat ena sidan eller möjligen två och ibland har de slutat måla mitt på.

Vid 18.30-tiden rullar vi in Moyobamba där vi ska bo i natt. Som vanligt blir det svår färd genom staden där vi orsakar trafikproblem eftersom den stora bussen inte klarar av att svänga utan att backa först. Chauffören hoppar in i en tuctuc eftersom han inte hittar och så åker vi efter den.

Och som vanligt får också problem med telefon och elledningar som hänger för lågt, så vi får hela tiden bromsa och ha minst två spanare ute och ibland blir det extra dramatiskt.

När vi kommer fram till hotellet, Puerto Mirador, kan vi inte köra in genom porten utan får stanna till utanför och gå resten av vägen.

Vi får rum 13 och 14 och rummen är väldigt ovanliga men trevliga och det är till och möjligt att öppna mellan rummen vilket vi gör. Underlättar när man ska packa om en del prylar mellan väskorna.

Pojkarna går och äter men fortfarande efter 40 minuter har de inte fått in maten. Då sitter jag och Anneli på Anders och Carl-Antons rum och dricker den sista slurken Bailey’s. Men klockan 21.15 avslutar vi den lilla sittningen, som också inbegriper Eva som tittat in, och bestämmer oss för att nu är det dags att sova.

Utsikten längs vägen var fantastisk.

Här startar vi vandringen mot vattenfallet.

Dimman lättar på 1.700 meters höjd.

Niklas och Markus. Här återstår ännu en halvtimma till fallet.

Framme såg toppen ut så här. Inte så mycket vatten just nu.

Och här är vi framme alla tre.