Kuelap, som vi ska se i dag, kallas ibland för norra Perus Machu Picchu. Det rör sig om en enorm befästning, mer än 500 meter lång och med tio meter höga murar, som vi reser till från Chachapoyas. Inte många turister söker sig hit och det är lätt att förstå efter en flera timmars färd på mycket dåliga vägar som tar oss till drygt 3.000 meters höjd.

Egentligen skulle vi ha sovmorgon till 05.30 men jag vaknade som vanligt 05 och kunde inte somna om. Magen var i olag men jag kände mig aldrig riktigt dålig och bestämde mig för att vara försiktig med maten under hela dagen. Så det blev en enkel frukost med en kopp te och ett bett på en macka.

Det var flera som hade dålig mage i dag och Rolf valde att stanna hemma men såväl Anders som Carl-Anton hade nu repat sig såpass att de kunde åka med i en av de två bussarna.

Resan upp tog oss genom besvärliga vägarbeten, bland annat ett arbete där en grävskopa öste ned tonvis med sand från 50–60 meters höjd i ett försök att minska rasrisken och potthålens förlovade väg. Där blev vi och alla andra stående en bra stund. Arbetet såg helt livsfarligt ut.

På vägen upp stannade vi i Choctamal för frukost och toabesök och där skulle vi också stanna för lunch en bra bit efter 15 på vägen ner.

Väl framme var vi den enda turistgruppen och trots att vi var där i fem timmar kom det inga andra utlänningar. Norra Peru är inte stort turistmål, ännu.

När vi vandrade uppåt i den branta terrängen kändes det att vi var tre kilometer upp och att luften inte förser lungorna med det syre vi skulle behöva. Allt måste ske långsamt och med många pausar, annars blir man bara sittande, helt slut. Det blev en pärs för oss alla, inte minst för Carl-Anton som dock klarade sig bra liksom för May-Britt som osannolikt nog klarade allt på kryckor. De borde få medalj.

För mig var detta en bra påminnelse om hur det måste kännas att ha kol.

Förutom att guiden Luis var en av de mest flummiga new age-människor jag lyssnat på var rundvandring fin och citadellet grymt imponerande. Luis berättade inte bara om en egen ufoobservation en tidig morgon i Chachapoyas (som var en spektakulär men typisk bolid) han ägnade också 30 minuter i bussen åt att berätta om utomjordingar som kommit hit från sju stjärnsystem (han kallade stjärnorna för planeter) och hur dessa nu bodde i jordens inre, som var ihåligt, och som NASA dolde sanningen om. Själv vittnade han om att han sett hålet ned genom Sydpolen på Google Earth. Han trodde på precis hela new age-kitet och vi diskuterade en hel del i bussen.

Jag kan inte påstå att jag uppmuntrade honom.

Folk får givetvis tro på vad de vill men när Luis sedan under glidningen blandade in sina egna energifält, påstod att ett mönster på en vägg kan ha varit en dna-spiral och fick inkaindianerna att kopplas till detta och tusen andra flummigheter då gick det för långt, vilket jag också sa till Alex. Fast jag tror inte att han brydde sig.

Citadellet var byggt med dubbla murar och extremt smala portar in i sig för att stoppa en fiende. Byggarna var Chachapoyasfolket som levde inne i borgen och utanför. De nästan 500 hus som fanns där var runda eller ovala och hade en särskild sten som man malde säd och kryddor med och en steninhägnad för marsvin, som åts flitigt, men också ett hål i golvet där man stoppad ned sina döda sedan de mumifierats.

På bilden ovan ser ni hela gruppen framför en av de mest välbevarade byggnaderna.

När vi kom tillbaka till Chachapoyas för ännu en natt var klockan 19.30 och vi stannade på torget för att handla i en butik där. Jag var rätt sänkt efter den långa dagen då jag bra ätit en tugga smörgås, te och lite fisk på restaurangen på väg ned från berget. Å andra sidan hade magen hållit sig lugn.

Tillbaka på hotellet kokade Anneli och grabbarna nudlar medan jag stupade i säng för att sova en dryg timme innan det var dags att packa inför den tidiga uppstigningen 04.45 i morgon. Inga långa nätter på den här resan!

Framåt 22 kändes det bättre och jag hade fått tillbaka lite krafter. Utanför rummet har vi ett gäng paddor som låter som när man slår med en träklubba mot ett bord men det ska nog gå att somna ändå. Och det gick.

Markus och Niklas på Kuelap.

Hela gruppen lyssnar till guiden Luis.

Anders Persson utanför en av tre ingångar.