Under den här resan rör vi oss strax söder om ekvatorn, på mellan 10 och 20 grader sydlig bredd. I dag skulle vi ha vaknat i Cuzco men istället gör vi det i Lima efter en superkort natt mellan 22.30 och 02.15 då det väckningssamtal jag avbokat i går (till förmån för 02.30) ändå ringdes.

Då befann jag mig på pojkarnas rum eftersom Anneli råkat låsa dörren till vårt med säkerhetsspärren, gått och lagt sig tidigare och inte vaknade när jag knackade på. Så pojkarna fick dela säng och jag tog den andra.

Klockan 03.20 rullade bussen mot flygplatsen och 04.45 sitter vi nu på flygplatsen och väntar, som vanligt. Toaletten på flygplatsen var spännande eftersom en stor skylt talade om att man inte fick kasta toapapper i själva toaletten, något som flera tidigare besökare tagit ad notam. Att det faktiskt fanns en papperskorg där det använda pappret skulle ner hade undgått många.

Väntan på flygplatsen är som sig bör en trist och långsam historia. Anneli fikar med Eva, grabbarna sover och jag pratar med folk i gruppen. 06.35 kommer vi så äntligen ombord på transferbussen ut till planet och 07.50 sätter Airbusen ned hjulen i Cuzco, 3.400 meter över havet.

På flygplatsen möts vi av ett par nya guider men också av den tunna luften sommar ska andas in i djupa drag genom näsan för att vi inte få problem med höjdsjuka. Det är i alla fall vad vår arrangör Alex lärt oss.

Men först blir det Cuzco som är en stor stad där turistindustrin vet värdet av ett gäng som oss. Det är svalt och någon värme kan vi inte vänta oss under resten av dagen. En buss hämtar oss på flygplatsen men bagageutrymmet är för litet och chauffören får klättra upp på taket och stuva.

Vi åker in till centrala staden där förberedelserna för solfesten om några dagar pågår som bäst. Flera grupper av dansare har tagit gatorna runt tåget i besittning. Vårt mål är en restaurang där vi serveras en riktigt fin frukost som jag bara äter äggröran från, magen känns fortfarande osäker.

Vi vandrar längs torget, tar ut pengar och låter några killar ”putsa” våra skor, vilket i praktiken innebär att vi får våra skor ommålade. Anneli försvinner ur sikte men återfinns och folklivet på gatan är stadigt sprudlande.

När bussen åter dyker upp är det en annan och nyare buss dit alla våra väskor flyttats. May-Britts ena krycka har blivit kvar på den andra så en snabbhämtningen måste arrangeras.

Färden går sedan upp mot Sachsayhuaman där träning inför festen också pågår. Utsikten är riktigt fin. Om några dagar ska vi också besöka detta häftiga byggnadsverk. Men vi tittar också in på ett lamazoo där flera kvinnor också demonstrerar hur man gör färg eller väver men också ger prov på hur lama- och alpackapälsarna görs.

När vi väl kommer fram åker vi till inkabyn Ollantaytambo där vi kan se enorma stenblock som perfekt har passats in i varandra i befästningen ovanför staden, men dem ska vi titta närmare på i morgon. En del av husen i själva staden vilar på inkagrund och där finns mindre stenblock (se bild nedan) som också visar samma hantverksskicklighet.

Klockan är 14.30 och vi checkar in på ett trevligt hotell inte långt från järnvägsstationen. Efter lunch tar vi det lugnt ett par timmar men vid 17 går jag och Thomas Michanek ut på en liten vandring i staden där vi tittar efter spår av inkafolket, och det finns många.

På kvällen blir det samling framför en öppen eld där Alex går igenom vad som ska hända i morgon och efteråt, då klockan närmat sig 21, väntar kvällsmaten. Men jag hoppar den medan pojkarna stannar och äter, Anneli tar med sig en smörgås till rummet.

Anneli berättar att hon beslut stanna kvar på hotellet för att vila när vi övriga besöker Machu Picchu, trist men säkert vad hon behöver eftersom sömnbristen inte funkar bra för henne.

Natten blir lite stökig eftersom Anneli inte mår så bra och jag själv har problem med magen, även om det inte är akut

Planerna att ta oss med buss längs smala bergsvägar till bergsbyn Willoc där quechuaindianerna bor fick vi skippa den här dagen.

En kvinna som stod och lagade anticucho i Ollantaytambo. Anticucho är gjort av inälvor från ko, främst hjärta.

Här bor vi i Ollantaytambo, inte illa!

Markus (och Niklas och Anneli) köpte var sina små armband.

Gamla inkastenar utgör fortfarande grunden i Ollantaytambo.