När vi vaknar i dag är vi i Bolivia, i samhället Copacabana alldeles vid gränsen till Peru och vid Titicacasjöns strand. Hit kom Thor Heyerdahl för att söka hjälp när han skulle bygga sin vassbåt för den andra Raexpeditionen. Vår resa går sedan vidare till huvudstaden La Paz på 3.600 meter över havet.

Som vanligt lyckas jag vakna alldeles för tidigt, 06.30 ungefär, vilket är 05.30 Perutid, och sedan kunde jag inte somna om. Solen är inte uppe och det är ordentligt mörkt ute. Framåt 07 börjar tupparna gala. Så jag skriver lite i bloggen och på Facebook för att få tiden att gå.

När jag drog ifrån gardinerna möttes jag av utsikten över Titicacasjön som ni kan se ovan. Inte illa!

Innan vi lämnar Copacabana stannar vi till och tittar på katedralen och marknaden intill. Marknaden är rena hattparaden och inbjuder till bilder. Vi går längs en gränd där tanterna sitter på rad och säljer potatis. Hur söta som helt – tanterna alltså, säkert också en del av potatisen. Jag tar flera fina bilder, alla i smyg eftersom samtliga jag frågar säger nej. Men en liten fin tant ger jag två bolivianos och får till slut okej att ta en bild av, även om hon försöker gömma sig och jag får påminna henne om slantarna hon just fått. Ni kan se henne ovan.

Vägen mot La Paz är bra och vi ser Titicacasjön halva första delen. Stannar ibland för att ta bilder och ett stopp är hos den man, Paulino Esteban, som hjälpte Thor Heyerdahl att bygga vassbåten ”Ra” vid stranden av Titicacasjön. Kul att träffa honom även om hans fokus mest låg på att sälja båtmodeller än att berätta om sitt arbete med Heyerdahl vilket han verkade ha glömt det mesta av.

Markus blir kompis med en liten kille som verkar vara en släkting till Paulino och leker med honom utanför butiken.

På vägen hit har vi också åkt båt en kort tur över sundet vid San Pedro Tequina som förbinder landtungorna där sundet är som smalast. Till vår förvåning kommer det en militärisk man och kräver att vi ska visa passen innan vi får åka över sundet – trots att det är samma land och att vi aldrig lämnar Bolivia. Niklas springer iväg till bussen för att hämta sitt men när han kommer tillbaka så har mannen gått och verkar nöjd med att ha fått se de få som visats upp. Märkligt.

Vi passagerare får ta en snabbåt över medan bussen går på en egen pråmliknande historia som ser allt annat än sjösäker ut. Men bussen kommer fram och vi kan fortsätta vår resa på andra sidan.

När vi närmar oss La Paz ser vi hur bergskedjan med de omkring 6.000 meter höga och snöklädda bergen blir allt mer dominerande och snart är vi inne i förorterna, El Alto, Den högsta, som är ett fullständigt myller av människor, bilar och hus som är i olika stadier av uppbyggnad. En miljon människor ska visst bo här.

Vi stannar till för ett toabesök och då tar jag chansen att prata med Alex för att få honom att ställa in en av de två stadsrundturerna som finns i planen, och det gör han. Något vi alla är glada över.

När vi kommer fram till randen av La Paz stannar bussen vid en utsiktspunkt där vi möts av en magnifik syn; jättestaden ligger i en gryta under oss där husen klättrar upp längs alla sidorna. En oerhört häftig syn inte minst för att de snöklädda bergen bildar ram runt det hela.

Nedfärden till hotellet, Rosario La Paz på Avenida Illampu 704, går smärtfritt men staden lider av trafikinfarkt. Luften är långt ifrån den bästa och vår dieselbuss gör inte saken bättre.

Vi går raka vägen till matsalen där jag tar en pepparstek som smakar riktigt bra. Den kalla ölen gör också sitt till plus en god soppa till förrätt. Alla verkar nöjda och servicen är utmärkt.

Men vilan på hotellet blir kort för sedan väntar en stadsrundtur för den som vill och jag och pojkarna hänger på. Bussen tar oss till Måndalen som guiden påstår har fått sitt namn sedan Neil Armstrong hade sagt att den såg ut som det gör på månen när han såg ned på den från ett flygplan. Men jag tvivlar, den historien är minst sagt tveksam.

Vi tar en del fina bilder och Markus är nära att stuka foten när han hoppar ned från en liten kulle men han repar sig efter en stund i bussen. Sedan bar det ned i grytan igen och vi åker genom både välbärgade och mindre fina områden. Intressant att se. Och överallt hänger det kablar. Bolivia har inte satsat på att gräva ned telefon och el. Värre myller har jag aldrig sett och fult är det.

Solen är på väg ned ganska tidigt eftersom bergen stjäl minst en timmas ljus varje dag. Vi stannar vid torget där vi oväntat får vara med om en vaktavlösning och halning av flaggorna, också den som symboliserar havet, som ju Bolivia inte har tillgång till och som är ett nationellt trauma. Blir det krig så blir det krig mot Chile för att få fri passage till Stilla havet.

Vi hinner också med att vandra längs en gammal gata innan chauffören plockar upp oss igen och kör oss till hotellet längs överfulla gator. Pojkarna tar varsin kopp cocaté och jag köper oss var sin Coca-Cola för 11 bolivianos styck vilket är ungefär det samma i svenska kronor.

Kvällen avlutas med att vi är ett gäng som sätter oss på Internetcafét högst upp med fin utsikt över delar av staden och dricker en öl eller drink och pratar om resan, något som vi knappt hunnit med tidigare.

Vi pratar också ufo, cirklar i sädesfälten, slagrutor och annat. Pojkarna äter, de är ofta hungriga och Markus klagar alltid på att vi får för lite mat. Men själv känner jag mig nöjd ändå.

När vi bryter upp och går till rummen är det dags att köra igång det elektriska elementet eftersom det är rätt kallt. Men värmen kommer snart och efter att jag och Markus gått in till Thomas en stund för att rita in vår resrutt på min karta så är klockan 23 och det är bara att lägga sig.

Till sist: Ser att min serie om Märkliga fenomen på DN.se nu har nått fram till avsnitt 2.

På plats i La Paz.

Mannen som hjälpte Heyerdahl har egen vassbåt.

Liten söt flicka med sin pappa i La Paz.

Markus hittade en kul kaktus vid Måndalen.

Niklas i Måndalen med La Paz i fjärran.