Lång dag som började före 07 och slutade efter 02 nästa dag. Men den var också väldigt kul, väldigt positiv och rätt hyfsat varierande.

För den började med att jag tog bilen till Norrköping för att vara med om invigningen av ”UFO Norrköping”-utställningen på Arbetets museum och den blev en verklig succé. Vet inte hur många hundra människor som strömmade in i utställningen efter det att jag och Olle Tholén från Crazy Pictures först fått säga några ord efter det att museets chef Niklas Cserhalmi berättat om bakgrunden till utställningen.

Själva invigningstalet hölls av stadens kommunalråd Sophia Jarl som var väldigt positiv liksom när jag fick en längre pratstund med henne före talet. Sophia var positiv och nyfiken och har förstått att AFU kan vara en liten magnet, bland andra, som kan locka besökare till Norrköping.

Träffade också det tidigare kommunalrådet Lasse Stjernkvist som också varit partisekretare för S 1999–2004. Lasse har alltid varit positiv till AFU och det vi gör.

Lasse är en mycket trevlig person och han konstaterade att Norrköping är en stad där man kan vara lite annorlunda. Och så är det.

Det skålades i cider och minglades och jag ställde mig vid insläppet och pratade med så många jag orkade. Säkert ett fyrtiotal. Och strömmen av folk ville aldrig ta slut och många kom snart fram till att de skulle komma tillbaka för att kunna titta på allt i utställningen i lugn och ro.

En trappa upp höll Anders Liljegren och Tobias Lindgren till och visade UFO-Sveriges rapportdatabas och en del spännande föremål som jag haft med mig. Bland annat Väddömetallen, Anundsjöstenen och en sten som Ante Jonssons sagt att han fått med sig från planeten Prio. Men mest intresse lockade den stora meteoritbit som jag köpt för egna pengar och som den som nu ville kunde få hålla i handen och känna på. Det var mycket uppskattat!

Thomas Michanek var också på plats och minglade med folk och berättade om vår verksamhet. Thomas är kunnig och bra på att ta folk och tillsammans utgjorde vi en fin kvartett. Dessutom stannade han kvar längst av oss och kunde då vandra runt i utställningen och hjälpa folk att få svar på sina frågor. Även Peter Brink från AFU anslöt och hjälpte mig med att ta en del bilder.

En reporter från SVT Öst kom och ställde frågor och var sedan med och filmade vid själva utställningen som öppnade 11.00. Frågorna var kanske av det lite naivare slaget som om vi trodde på ufo. Kändes bra att de inte tog med oss när det färdiga inslaget väl sändes.

En timme senare stod jag på scenen på våning 6 och berättade om AFU och UFO-Sverige. Det var fullsatt i salongen vilket innebar cirka 140 personer då många stod vid dörrarna. Jag hade en kvart på mig, det hade jag och Crazy Pictures kommit överens om i torsdags, och när Victor Danell klockade mig visade hans stoppur 15.00,72. Hyfsat okej.

När jag pratat klart anslöt Olle Tholén och Victor Danell och så satte vi oss i en soffa på scenen medan Mårten Mellberg från museet ställde frågor. Det blev mycket prat om filmen givetvis men när publiken fick ställa sina frågor kom mycket att handla om ufo och UFO-Sverige samt AFU och våra lokaler.

Det är alltid roligt att prata i samma forum som Olle och Victor. Det blir lättsamt och kunnigt och publiken gillade det.

Sedan var jag tvungen att säga tack och hej efter att ha pratat med flera ur publiken som kom fram och var mycket nöjda med mitt lilla föredrag. För nu var det dags att åka till Stockholm igen för att hinna bevaka finalen i Melodifestivalen för DN. En hamburgare inköptes på Max och sedan åt jag den i bilen på vägen mot norr. Ringde också Anneli som verkar få flyga hem till Sverige i morgon med en läkare från Lund som följeslagare. Skönt att hon blir väl omhändertagen.

Framme i Järfälla gick jag in och fortsatte jobba med förberedelserna för kvällens chatt men också med att skriva vinnartexten om Loreen skulle ta hem det. Vilket vi alla trodde. Ringde också upp en av låtskrivarna Jimmy ”Joker” Thörnfeldt och fick några citat av honom som jag kunde använda i texten men bad honom också att skicka en kort kommentar under kvällen om låten skulle vinna. Och det gjorde han.

Pressrummet på Friends är lite spartanskt, folk sitter nära varandra, korven är vattnig och för att se finalen får man nöja sig med att se den på teve. Skärmar som sitter så till att man alltid måste vrida på huvudet för att se något.

När chatten väl drog igång var det många kära återseenden. Och givetvis också många nya. Jag och Matilda Källén som satt i pressrummet hamrade på medan Hanna Fahl gjorde det samma hemifrån soffan.

Att chatta är som att sitta i ett ösregn men ett varmt och positivt sådant. Och jag vet att våra chattare älskar den. När det blev klart att Loreen vunnit tryckte vi ut min vinnarartikel och sedan fick jag och övriga medierna, säkert sextio personer, vandra ned till den bakre delen av Friends dit vinnaren alltid kommer.

Min uppgift är att göra en första intervju och den här gången hade jag med ett stativ så jag kunde filma den på ett bra sätt. Fyra, fem frågor har man på sig och sedan var det bara att rusa upp, lyssna på inspelningen och skriva in citaten i texten.

Under tiden som jag satt på Friends höll Niklas inflyttningsfest hemma hos sig där Markus också var med. Vi var alla lite oroliga för Anneli som jag pratade med under eftermiddagen. Nu är det i alla fall bestämt att hon flyger hem i morgon och Markus sa att han kunde ställa upp och åka hem till oss för att hjälpa henne när hon kommer dit.

Niklas fångade jag sent på natten då han var och sjöng karaoke med sina kompisar och eftersom klockan då var kring 01 passade jag på att gratta honom eftersom han fyller år på söndagen. Pratade också med Markus igen som åkte hem tidigt för att han skulle upp och jobba i morgon.

Nästa etapp för mig och Matilda var Berns dit vi tog taxi. Det är där efterfesten är vilket innebär att artisterna också kommer samt att de framför sina låtar. Det var en riktigt dåligt arrangerad efterfest där Live Nation tappat kontrollen helt. Många av oss journalister som skulle dit och jobba hade inte ens fått en biljett dit utan blivit satta på en väntelista som aldrig tog slut. Men tack vare lite hjälp från SVT kunde både jag och Matilda få våra armband som visade att vi hade rätt att vara där.

Som vanligt var det enormt mycket folk på plats och jag tog omedelbart sikte på att ta mig ända fram till scenen för att kunna filma Loreen när hon sjöng. Ni kan se filmen här ovan. Det tog mig säkert fem minuter att ta mig fram genom dansande och partajande gäster.

Det finns mycket mer att berätta men nu är natten sen. Jag fyller på med bilder och text i morgon. I säng 02.40.

Mer kommer.