Reinhold Carlerby ur tiden

Reinhold Carlerby med sin ufomotor.

I dag nåddes jag av beskedet, genom Pelle Persson, att min vän Reinhold Carlerby (1932–2022) gått bort. Han skulle ha fyllt 90 år i juli. Reinhold kom att bli en viktig person för alla som intresserade sig för forntida teknik. Han var övertygad om att det fanns tekniska lösningar på mycket av det tidigare generationer lyckats uppföra i form av monument och andra byggnader och att dessa civilisationer hade upptäckt hur man kan använda elektricitet.

Vid flera tillfällen visade han upp sin ”ufomotor” som han ansåg att redan det gamla mayafolket hade upptäckt principerna till för 2.000 år sedan och han var övertygad om att Egyptens pyramider byggts med hjälp av utomjordiska besökare.

Reinhold Carlerby fotograferad av Anders Palm den 8 mars 1975.

Efter att ha växt upp i ett starkt religiöst hem där föräldrarna var ”fundamentalistiska pingstvänner som såg djävulens verk i allt”, som han beskrev dem i en intervju i Tidningen Ångermanland den 23 oktober 2001, blev Reinhold själv ateist. ”Tron är människans största problem”, sa han och formades själv till en person som ville veta. Något som genomsyrade vår korrespondens genom åren.

För Reinhold var ”gud” universum som han ansåg finns ”av en självklar nödvändighet” som han skrev till mig i ett brev 2007.

Reinholds intressen var breda. Han var lockad av mineral och han skapade en trädgård som inte behövds vattnas eller rensas från ogräs. ”Plantorna sköter sig själva”, som han berättade i Allas Veckotidning 1975. Alla växter flöt omkring snyggt ordnade i frigolitplattor i en stor bassäng. Men det var rymden, svarta hål och hur allt fungerar som genomsyrade breven till mig, liksom partikelfysik, kunskapen om det allra minsta.

Nu är han borta, denne fritänkare som aldrig var rädd för att prova nya saker. Han är saknad. Sist i bloggen kan ni läsa hur Reinhold själv beskrev den händelse som fick honom intresserad för ufo och andra olösta gåtor. Reinhold gick bort den 15 januari.

Min dag fortsatte med att vi frostade av stora frysboxen, jag och Anneli. Minus sex ute så det var bra läge. Men avfrostningen gick snabbt så vi hade nästan kunna behålla allt inomhus men nu är det frostfritt och fint i boxen.

Sedan blev det lunch.

I dag fick jag okej av mannen som skickade mig filmen att lägga ut den så att fler ska kunna se den och komma med förslag på förklaringar. Har ni några förslag så skriv dem på Youtube.

Filmen togs av en automatisk kamera som sitter i en ringklocka i ett trapphus i Norrköping mellan klockan 04.30,52 och 04.31,53 den 14 januari 2022. Kameran startar vid rörelse eller ljud. Mannen som skickade mig filmen kunde inte upptäcka något som kunde förklara varför filmen startade och är nyfiken på vad det kan ha varit. Har ni några idéer? Har någon sett något liknande förut?

Jag kommer att återkomma med de teorier som jag får in.

Efter att ha skött lite mejl och annat åt jag och Anneli lunch på rester och lite nytt. Sedan fick jag skjuts till redaktionen då Anneli skulle vidare till Maggie med en symaskin som hon hämtat åt henne och därefter till Ylva för att hämta henne. Ylva skulle med hem och så skulle tjejerna äta gott, se en film och sedan sover Ylva över.

Efter att ha testat mig hemma visste jag att det gick att gå till jobbet även i dag. Men det är många som är sjuka nu, inte enbart corona utan också förkylningar.

Det blev i alla fall lagom mycket att göra under dagen som tickade på rätt bra. Och under kvällen publicerade TT UFO-Sveriges rapportstatistik för 2021 och en intervju med Johan Gustavsson på rapportcentralen.

Så här beskrev Reinhold Carlerby sin observation i UFO-Aktuellt nummer 3, 1980:

”Vi observatörer beskylls ofta för att fantisera ihop historier om flygande tefat.

Vad jag här ska berätta om inträffade redan hösten 1 947, då jag för övrigt just fyllt 1 5 år och några flygande tefat hade jag verkligen inte hört talas om vid den tiden, så det jag upplevde var åtminstone ingen produkt av vad jag inmundigat mig via skrifter av så kallat tvivelaktigt ursprung.

Orten hette Tunsele och själva observationsplatsen ligger i Tomasflon, en by belägen cirka 7 mil norr om Sollefteå. Platsen för händelsen var mitt föräldrahem.

Jag hade av min farmor blivit ombedd att i mörkret springa till ladugården för att titta till djuren för natten. När jag sedan var på väg från ladugården till boningshuset gick jag och tittade på den vackra stjärnhimlen. Det var helt klart och stora Karlavagnen hängde i sitt skaft nästan lodrätt neråt – det var bara det att där fanns en stjärna för mycket och den var dessutom egendomligt nog lila till färgen. Jag fastnade därför med blicken på detta område på himlen och märkte snart att stjärnan blev allt större och jag trodde faktiskt att det rörde sig om ett flygplan av någon typ som förde ett ljus, men den idén fick jag strax anledning att lämna.

Jag kan bara säga att jag bara stod där och kunde inget annat göra. Ljuset blev större och ökade i omfång med en rasande fart. När det befann sig rakt över mig hade det en storlek som jag bedömde till ungefär lika stor som den dansbana som fanns hemma i byn (den var rund till formen och mätte 15 meter i diameter).

Ljuset kom från norr och gick rakt mot söder. Jag har senare rekonstruerat händelseförloppet och har kommit fram till att observationstiden maximalt kan ha varit 15 sekunder. Avståndet från horisont till horisont är ungefär 10 km, beroende på att platsen omges av berg, men ljuset kan ju ha varit på betydande höjd och därför är det mycket svårt att säga något om dess hastighet. Jag hörde inget ljud. Det blev så pass ljust att skenet lyste upp mina kläder och buskarna i terrängen runt omkring. Föremålet såg ut som om det var sammansatt av ringar. De liknade den typ av järnringar som finns i en vedspis av äldre modell. Ringarna var olikfärgade, och ringen närmast centrum var vit, sen kom hela regnbågens färgskala på ringarna och den yttersta var blålila.

Hela färgspektrat var representerat i ringarna. Mitt i centrum var det ett runt fält som var helt svart. För övrigt kunde jag inte urskilja några ytterligare detaljer.

Jag kan inte säga att jag blev rädd men nog kände jag mig hjälplös där jag stod och iakttog den här stora främmande, färgsprakande skivan på, vad jag tyckte, nära håll ovanför huvudet. Jag kan väl närmast beskriva det som att ingenting inom mig fungerade, jag kom mig inte ens för att lämna platsen utan uppträdde nog ungefär som ett djur fångat av en orms hypnotiserande blick.

Jag sjönk ner på marken och hur länge jag satt där, vet jag ännu i denna dag ingenting om.

Händelsen gjorde ett så starkt intryck på mig att jag inte minns någonting om hur jag kom hem. Turligt nog för mig, hade vi främmande hemma den kvällen och man satt och pratade när jag kom in och märkte antagligen ingenting särskilt med mig. Nog måste det ha synts på mig att jag hade varit med om något egendomligt men jag vågade inte tala om vad jag sett. I mitt hem var man frireligiösa och den här händelsen tror jag inte att man tolererat utan att obehagligheter riktats mot mig.

Det var med anledning av denna händelse som jag började intressera mig för dessa ting, men det skulle komma att dröja ytterligare tre år innan jag kom i kontakt med UFO-litteratur. Den som läser detta ska ha klart för sig att jag varit med ett bra tag nu och om det är någon som är kritisk i sådana sammanhang så är det jag. Ni ska också veta att jag än i denna dag inte kan säga vad det var jag såg – jag kan bara säga vad det inte var.”

 292 total views,  1 views today