Vaknade 05.45 och hade svårt att somna om men gjorde i alla fall några tappra försök eftersom vi egentligen skulle vakna 07 denna sista morgon hemma hos Bob i London. Och jag tror att jag lyckades en liten stund i alla fall.
Eftersom vi hade packat det mesta redan i går var det bara att duscha och sedan äta en lätt frukost (en Marsbar, en macka med ost och yoghurt) och vinka adjö till Bob och backa ut från hans uppfart.
Vi har haft några riktigt bra dagar här i London men nu bar det av till Devon och Lewdown i västra delen av England för att träffa Jo vars man Philip Deacon gått bort för en tid sedan och lämnat efter sig en bunt tidskrifter som jag tror att AFU saknar.
Resan dit var hyfsat lång. Vi startade 08 och räknade med att vara framme 12 men köer och hård trafik gjorde att vi kom fram först 45 minuter efter plan. Under resan skötte Anders som vanligt min Facebook, mina mejl och Messenger så jag har bara haft att diktera svaren till honom vilket har sparat mycket tid medan vi kör.
Och när vi lade ut att vi var på väg till Devon hörde vår vän Nigel Watson från Plymouth av sig och sa att han hade en låda och en kasse till oss och att vi kunde ses på en pub i Lewdown för att överlämna denna.
Och så blev det. Vi sammanstrålade på Blue Lion Inn där jag och Anders hann börja äta våra mat innan Nigel och hans trevliga fru dök upp. Vi tog emot lådan och kassen med tidningar (Starburst), jag överlämnade en signerad AFU-bok och sedan pratade vi en stund innan jag och Anders var tvungna att fara vidare.
Problemet var bara att vår träff med Jo Deacon i utkanten av Lewdown plötsligt verkade riktigt skakig. Jag hade ringt henne ett antal gånger på resan ned och från puben men utan svar, trots att hon visste att vi skulle komma vid 13-tiden i dag. Så lite med oro i magen körde vi till hennes hus och parkerade – och då tittade hon ut!
Det visade sig att en hantverkare som jobbat med något på huset i går hade råkat kapa både internet och telefon för henne och hon inte hade gått att nå. Men hemma var hon tillsammans med sin dotter Sheila och dotterdotter Zeena som bor i USA.
Och besöket blev riktigt lyckat eftersom de tre berättade om flera mycket märkliga upplevelser för oss. Bland annat berättade de om vad som hänt när Jos make gick bort. För då hade alla lampor i hela huset börjat blinka och de hade gjort det i timmar berättade Jo medan Zeena, som körde bil i USA, drabbats av en enorm sorgsenhet precis då henne morfar gått bort. En så stark känsla att tårarna bara hade runnit och hon haft svårt att fortsätta köra. När hon kom hem, sedan hennes mamma ringt och sagt att hon måste göra det, fick hon veta att hennes morfar gått bort. Allt hade hänt utan att någon av dem visste att mannen hade avlidit, sa de.
Tidningarna vi fick var en uppsättning The X Factor som jag inte tror att AFU har.
Vi hann tyvärr inte stannat särskilt länge eftersom vi skulle vidare till Fran Copeland i Oxford och det var drygt tre timmars körning dit. Till en början gick resan genom ett typiskt brittiskt landskap med häckar och träd över hela vägen. Sedan var det motorväg med massor av trafik.
När vi körde in på Fran och Alans grusgång var klockan 18.20 och vi får vara nöjda med en tjugo minuters försening efter en hel dags körning (650 kilometer) som startade i London, tog vägen över Devon och slutade i Oxford.
Det blev ett kärt återseende att träffa Fran och Alan igen. Det var några år sedan sist och jag har gjort många resor hit under åren. Bland annat för att övertala Fran att låna ut hela Contact Internationals rapportarkiv till AFU för att skanna det. Och de lådorna fick jag hämta i två omgångar.
Fran berättade för mig hur tveksam hon varit att låta mig ta lådorna till Sverige och att hon aldrig trodde att hon skulle få se dem igen. Men jag var så övertygande, sa hon, så till släppte hon iväg dem. Och det har hon aldrig ångrat. Nu har Contact inte bara hela sitt pappersarkiv i hennes källare utan också en hårddisk med alla rapporterna skannat – tack vare AFU.
Nu bjöds vi på mat, suveränt god lax med grönsaker och potatis, men också på hemlagad äppelpaj och en fullpackad låta med tidskrifter och en del böcker som Awareness redaktör Geoff och Fran hade plockat ihop. Jag hann inte kika igenom den utan det får bli hemma men det jag såg verkade spännande.
Under middagen ringde en märklig man från Brasilien som började med att säga ”I can not speak English” och sedan pratade han på på portugisiska. Jag försökt få honom att sluta men han struntade i mig. Ringde om när jag lade på och fortsatte med det.
Till slut fick jag säga till honom ”stop calling” trettio gånger och jag skrev till honom på Messenger. Till slut svarade han ”ok” och det blev tyst.
Jag var rätt trött i skallen efter allt körande och för lite sömn så redan vid 23 blev det sängen. Där korrekturläste jag en intervju med mig som danska Sufoi gjort, gjorde tummen upp med en enda ändring. Ännu en bra dag. I morgon kör vi till Newcastle.
