Vi vaknade båda 06.45 utan någon klocka och vid 07 satt vi i köket för att äta Bobs ägg och bacon med toast som han fixade åt oss. Vi blir verkligen bortskämda här.
Men sedan väntade några timmar med hårt jobb i Bobs källare där vi började bära upp de lådor som stått på en pall i flera år till följd av coronan. Det blev rätt svettigt att kånka lådor på mellan 10 och 15 kilo uppför den smala källartrappan och genom en trång hall där vi ofta fick luta lådorna åt sidan för att passera in i vårt sovrum där vi vägde dem och såg till att alla var märkta på rätt sätt.
När allt var uppe började vi bära nya lådor som Bob fyllde på genom att gå igenom ett antal hyllor med böcker som han har i källaren och alla dessa fick vi först bygga och sedan tejpa igen efter att ha vägt också dem. När dagen var slut hade vi fått i hop 1.784 kilo med fullpackade lådor i det som är vårt sovrum.
Så här långt 192 lådor men då är vi absolut inte klara.
Efter att ha byggt ett stort antal tomlådor så att Bob hade att packa i duschade vi och körde sedan genom östra London via Blackwelltunneln till Beckenham 30 kilometer söder ut där vi stämt träff med Timothy Good och hans fru Anne. Vi åkte i tid för att hinna hitta en p-plats och det var bra eftersom det var åtminstone ett rejält stopp för vägarbete på vägen. Och p-plats hittade vi inte långt från Em’s som var den lilla restaurang vi skulle ses på.
Faktum är att det regnade (välbehövligt i det enormt torra södra England) hela vägen och även när vi gick ur bilen så Anders stack i väg för att se om han kunde köpa ett paraply. Och fem minuter senare och fem pund fattigare kom han tillbaka och vi kunde samsas under paraplyet medan mina två pund för två timmar börjat ticka i p-automaten.
När Tim och Anne kom var det ett kärt återseende mellan oss och Tim som både jag och Anders träffat förut. Anne var det första gången vi träffade men jag har haft en hel del kontakt med henne via mejl.
Em’s var en liten fin restaurang där jag och Anders åt en amerikansk brunch men sedan pratade vi i flera timmar. Så länge att Anders fick gå ut och fylla på p-automaten.
Det var ett verkligt lyckat möte och vi bestämde att ses igen när vi kommer tillbaka till London nästa gång. Sedan bar det tillbaka samma väg, även nu genom Blackwelltunneln men den här gången den gamla delen byggd 1897. Lagom klaustrofobisk.
Väl tillbaka hos Bob ringde telefonen och det var Jan Bondeson som nu var tillbaka från sjukhuset. Härligt att kunna prata med honom igen efter den chock vi alla fick då han fick en stroke bara dagar innan vi skulle ses tidigare den här resan.
Vi pratade säkert en halvtimma och nu hoppas jag att vi kan ses nästa gång även jag och Jan.
Sedan var det fortsatt bärjobb och slit innan Bob fixade kyckling åt oss. Vi pratade en hel del om AFU och arkivets framtid och jag visade min AFU-film för honom.
Det är inte lika varmt i dag men det var ändå skönt att ta vår kvällspromenad till Tesco, den här gången för att köpa frukostmackor till i morgon och en öl till i kväll. Den här gången blev det en Birra Moretti för min del.
Tillbaka igen gick Anders och lade sig ganska snabbt medan jag packade bilen för i morgon, läste mejl och svarade, skrev och packade om mina väskor som kommit i en hemsk ordning. Jag sökte också ledigt en dag i september eftersom Norrköpings kommun vill ha med mig på ett event då.
23.30 var det dags också för mig att törna in. Anders ligger i soffan och jag på en rätt svårbemästrad resormadrass på golvet. En madrass som helst vill slippa mig känns det som. Men vi sover gott. Hårt arbete befrämjar sömnen.
