I dag blev det en 45 minuters promenad för mig, Anneli och Ylva innan det var dags för lunch och lite fika. Sedan bar det iväg hem för Ylva medan jag och Anneli gick över till Per och EvaMia för att vara med på deras årligen återkommande husfest. Fler bilder sist i bloggen.

Och så publicerade Chris Lehto sin intervju med mig för sin podd.

Innan dess pratade jag en stund med Malin Viklander som driver UFO-Sveriges Sundsvallsgrupp, en mycket väl fungerande grupp som har flera undersökningar på sitt bord där man tar med sig så många i gruppen som kan för att alla ska få lära sig.

Jag ringde henne efter att ha fått ett mejl från en 33-årig man i Nordmaling som ju ligger en bra bit från Sundsvall, men Malin lovade att ta hand om honom. ”Det är inte alls långt”, slog hon fast. För oss i södra Sverige är det nog det!

Mannen ville engagera sig i UFO-Sverige och skrev: ”Jag vill börja detta mejl med att rikta ett varmt tack till dig och alla andra engagerade medlemmar för att ni har skapat och driver UFO-Sverige. Det är en fantastisk förening som ger möjlighet att diskutera och utforska det spännande fenomenet UFO. Jag är ännu inte medlem, men funderar på att bli det.”

Så är det även om inte alla alltid förstår det. Och det är just detta som större delen av bloggen sk handla om. Jag blir ofta intervjuad och artiklarna blir bra. Journalisterna är skärpta och fattar. Ingen av dem har en egen agenda utan vill istället få svar på frågor så att de kan skriva sina artiklar eller göra sina inslag i radio eller teve.

Men det finns undantag.

I tidningen Allers för några dagar sedan kunde den som så ville läsa en fyra sidor lång intervju med mig. Den grundar sig i viss mån på ett samtal jag hade med ”journalisten” Ola Brising den 8 september förra året. Nu har Brising lagt ut en märklig kommentar om mig på en sajt där han anklagar mig för en rad saker. Något som ingen riktig journalist skulle ägna sin tid åt. Det kan vara på sin plats att kommentera en del av allt som Brising vräker ur sig, mycket handlar om förra årets utfrågningar i den amerikanska kongressen loch bland annat visselblåsaren David Grusch.

Citat:
”För som Clas såg det hade ju inte Grusch kommit med några vetenskapliga bevis på att det fanns utomjordiska farkoster. Inte heller hade han sett dem i egen person, utan han hade bara pratat med en väldig massa högt uppsatta säkerhetstjänstemän (40 stycken närmare bestämt) som sagt sig ha gjort detta. Med andra ord bara andrahandsinformation.”

Min kommentar:
Nej, detta är inte som jag ”ser det”, det är ett faktum. Grusch har återgett information som han själv inte har kunnat kontrollera men säger att han litar på sina sagespersoner varav några är hans vänner. Kongressen i USA ser detta som just andrahandsinformation.  Vad jag har sagt i ett otal intervjuer, och som Brising väljer att mörka, är att jag och en hel värld väntar på att de 40 personerna ska träda fram. Först då vet vi något säkert. Vetenskapliga bevis bygger inte på andrahandsuppgifter.

Citat:
”Piloternas och Gruschs vittnesmål var enligt honom inte mycket värda…”

Min kommentar:
Helt fel. Detta har jag aldrig sagt. Piloternas uppgifter är tvärtom mycket intressanta och det har jag inte bara upprepat i ett otal intervjuer utan också kollat själv genom att intervjua Ryan Graves vid två tillfällen. Alla som läser UFO-Aktuellt har kunnat ta del av detta liksom DN:s läsare och nu även läsarna av min nya bok ”UFO – Närkontakterna som skakat världen” (Semic). Dessutom påstår Brising felaktigt att Graves ska ha sett ett föremål som liknade ”en mörkt grå eller svart kub inuti en klar sfär”. Graves har aldrig sett något sådant utan återgav endast vad andra berättat för honom. Men när jag försökte beskriva piloterna som i grunden vanliga människor, då blev Brising förnärmad. Inte kan väl en pilot någonsin ha fel!

Citat:
”Dels finns det de ufologer som verkar jobba stenhårt för att ge alla märkliga händelser och saker folk ser på himlen naturliga förklaringar, och detta oavsett hur långsökta dessa förklaringar i slutändan blir. En av dessa är uppenbarligen Clas Svahn…”

Min kommentar:
En okunnig beskrivning av hur det är att vara ufolog och en fritt ur luften uppfunnen beskrivning av vad jag gör. Motsatsen till att försöka hitta ”naturliga förklaringar” (som kan vara allt från naturfenomen till besökare från rymden) är ju att inte försöka hitta några förklaringar. Att luta sig tillbaka och bara förnöjt upphöja sina egna föreställningar till sanning. Det är inte så jag eller någon inom UFO-Sverige arbetar. Och absolut ingen journalist värd namnet.

Citat:
”När jag frågade Clas Svahn om [Garry] Nolans kontroversiella uttalande, att han är 100 procent säker på att aliens besökt Jorden (sic!), blev svaret: – Det är så med forskning, att han får ju presentera sitt paper som sedan ska undersökas av utomstående forskare, men det har ju inte blivit något sådant.”

Min kommentar:
Precis så går vetenskaplig forskning till. Någon gör ett vetenskapligt arbete och sedan kontrolleras detta av andra oberoende forskare. Detta är den vetenskapliga metoden. Först då anses det som belagt.

Citat:
”När jag något senare i intervjun frågade om den så kallade Nimitz-incidenten där fyra olika stridspiloter, en av dem just tidigare nämnda David Fravor som var med i sommarens kongressförhör, såg tic tac formade föremål utan vingar på nära håll, en sorts farkoster som verkade trotsa alla aerodynamiska lagar vi känner till, så kom ett ännu mer häpnadsväckande svar. Clas sa att stridspiloters träning inte alls gör att de är bättre ån [sic!] någon annan på att urskilja konstiga saker i luften: – Nej. Så är det inte. Det finns jättemånga exempel på när stridspiloter har tagit fel på helt vanliga föremål i luften.”

Min kommentar:
Och så är det. Något alla som har ägnat några år till att undersöka uforapporter vet. Vi har allt från att en svensk stridspilot jagade ett okänt föremål över södra Tornedalen för att för sent upptäcka att det var en ballong och krockade med den till hur en kommersiell pilot rapporterade ballonger som ufo över Skåne och otaliga händelser där piloter väjt undan för ”okända föremål” som sedan visat sig vara bolider på många mils avstånd. Eller ryska raketuppskjutningar. Jag har intervjuat många piloter under åren och ingen av dem har haft någon träning när det gäller att observera okända föremål.

Den som läst mina böcker (inte minst den senaste) vet att jag tar piloternas rapporter på mycket stort allvar och att många som jag har intervjuat har sett föremål och företeelser som inte har gått att få en bra förklaring på. Sven Hjalmarssons ufojakt över Östersjön 1977 är bara ett av många exempel. Men i Brisings värld är piloter, och andra som han har respekt för, vittnen som aldrig kan se fel och som man kan lita på till hundra procent. Sanningen är att de är vanliga människor som när något ovanlig inträffar är lika oförberedda som vi andra.

Sedan säger sig Ola Brising att han ”häpnade över” hur jag ifrågasatt hans ”intervjumetodik”. Jag inbjuder alla att lyssna på Brisings ”intervju” med mig och döma själv. Om detta är ”intervjuteknik” då ligger Sveriges massmedier väldigt illa till.

Det har faktiskt aldrig tidigare hänt att jag mött en ”journalist” som varit mera intresserade att spekulera själv och att försöka pådyvla mig sina egna idéer än att lyssna på vad jag svarar. Otroligt oprofessionellt. Det är knappast förvånande att redaktören på Allers inte kunde använda Brising text utan tvingades skriva om allt. ”Texten baseras på Ola Brisings intervjuer med Clas Svahn” står det under Leone Miltons byline. En mycket snäll beskrivning eftersom nästan inget i artikel är sådant som Brising ”intervjuade” mig om.

Citat:
”Nu hade jag egentligen redan fått svar på den ursprungliga frågan i artikeln om varför de amerikanska kongressutfrågningarna inte uppmärksammats mer i svensk media. Svaret var enkelt: Den ende experten i ämnet ufon gjorde allt för att vi inte skulle bli intresserade av det på allvar. Ju fler artiklar av Clas som jag läste och gamla intervjuer med Clas som jag såg, desto tydligare blev detta.”

Min kommentar:
En ren lögn. Den som läst UFO-Aktuellt eller följt mig genom intervjuer och böcker vet att jag är den i Sverige som har skrivit om flest fall med ufobeteckning genom tiderna. Ingen annan lyfter fram så många märkliga och svårbegripliga fall som jag. Men den som Brising tror att allt ska kretsa kring det svar som han själv (utan att ha undersökt ett enda fall) tror sig ha, den personen borde ägna några timmar åt ämnet på allvar. Och massmedierna har varit intresserade. Jag har kommenterat kongressutfrågningen en rad gånger i radions Studio Ett i P1. Ett forum som knappast har gjort sig känt för sitt ufointresse. Exemplen är många fler. Och skulle det vara upp till mig hade såväl Rapport som Aktuellt gärna fått ta upp frågan. Varför de inte har gjort det får redaktionerna svara på men personligen tror jag att de väntar på att något mer konkret än Gruschs andrahandsuppgifter ska komma fram.

Citat:
”Personer som ändå, kanske inte helt ologiskt, intresserar sig för ufon och kommer fram till slutsatsen att det rimligtvis bör röra sig om någon form av utomjordingar, dem avfärdar Clas med en alltid lika föraktfull underton som ’troende’. Han ställer tro emot rationell vetenskap och gör därigenom ’troende’ till ett slags skällsord. Tro är motsatsen till nykter rationalitet.”

Min kommentar:
Jag har aldrig avfärdat någon som vill tro att det är utomjordingar. Vad jag försöker är att bredda diskussionen utifrån de rapporter vi faktiskt får in. Då blir bilden betydligt mer komplicerad. Och för mig är ”tro” något personligt medan vetenskap är något som vi alla kan dra nytta av, kan kontrollera och ifrågasätta. Det går aldrig med ”tro”. Den går inte att ifrågasätta och det märktes tydligt under mitt och Brisings samtal. Jag nådde aldrig fram till honom. Och att ens försöka diskutera andra teorier, det var inte att tänka på.

Citat:
”Denna, min första intervju med Clas Svahn, gjorde det i varje fall tydligt för mig att den här mannen har en viss agenda.”

Min kommentar:
Det har jag, men inte den som den uppenbart konspirationsinriktade Brising vill försöka pådyvla mig. Jag undersöker dessa fenomen tillsammans med UFO-Sveriges fältundersökare. Jag har inga svar på förhand, jag letar efter dem. I många fall lyckas vi efter ett omfattande arbete hitta förklaringarna, när vi inte gör det får det vi undersökt beteckningen ”ufo” om alla kriterier uppfyllts.

Jag inser nu att mina svar blev allt för komplicerade för att Brising skulle kunna ta dem till sig. Men det var oerhört svårt att nå fram när denne ”journalist” hela tiden drev på med sina egna funderingar och förhoppningar.

Till sist: Ola Brising ville bara ha ett svar från mig: Det är utomjordingar. När jag försökte komplicera och fördjupa frågan och visa på de problem som faktiskt finns då slog det stopp för honom. Att någon som sysslar med ufo sedan 50 år inte är övertygad om att allt är utomjordingar kunde han helt enkelt inte ta till sig. Det räckte inte med att ufofenomenen är ett mysterium. Och när sedan hans redaktör skrev om hela hans artikel och dessutom tvingades göra egen research för att få ihop något som gick att läsa, då blev Brising ledsen på riktigt.

Och som svar på frågan ”Varför vågar ingen parata ufo i Sverige?” som Brising ställer i en rubrik: Massor av människor vågar prata ufo i Sverige. Kanske dags att Brising lämnar datorn och ger sig ut i verkligheten en stund. Jag pratar ufo med mängder av människor under mina föredrag och intervjuer liksom andra av UFO-Sveriges medarbetare.

Ufofrågan är inte enkel, men det upptäcker många inte förrän de har tagit på sig stövlarna och gett sig ut i verkligheten, träffat vittnena och gjort egna undersökningar. Att sitta vid datorn och surfa leder inte alltid till den insikten.

Ufo är ett gåtfullt och verkligt komplex av fenomen. Vi talar inte om hjärnspöken och misstag i alla fall. Men i många fall gör vi det. Att kunna se på frågan ur båda dessa perspektiv är inte lätt och kräver erfarenhet. Något som UFO-Sveriges undersökare har.

Och så var det husfesten där vi fick träffa mina två tidigare arbetskamrater, Amanda och Agnes, båda nyblivna mammor.

Men vi träffade så många vänner, gamla som nya, åt god mat, pratade och lyssnade på när Per och hans kamrater bjöd på riktig svängig jazz.

Framåt 19.30 var det dags för mig och Anneli att vandra hemåt i det lätta regnet. Och på vägen ringde Markus och undrade om han kunde komma över. Han var på väg hem efter en dag på golfbanan och var frusen och hungrig.

Så vi fixade mat och en varm bastu och så tittade vi lite på Eurovision. Israel gick vidare. Där ser man.

Vid midnatt var det sängen och Markus stannar över natt.